americanah

Skulle skriva det här blogginlägget redan igår, men visste inte riktigt vad jag skulle säga om Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, och egentligen vet jag fortfarande inte vad jag skall skriva om boken så det är varning för svamligt inlägg.

Det är uppenbart att hon i boken vill föra fram vad som närmast är ett politiskt budskap om ras och om hur man behandlas utifrån nationalitet och hudfärg, men det blir för övertydligt. Dessutom stör jag mig alldeles väldigt på att det talas om ras för det finns inga mänskliga raser, men jag är förstås medveten om att begreppet används i USA. I boken finns ett antal blogginlägg som huvudpersonen Ifemelu skriver och dessa hade jag gärna sluppit. Jag upplever dem rätt ofta som att Adichie vänder sig till mig som läsare och säger "ifall du inte förstått det av texten hittills så kommer här ett förtydligande". Boken är så ordrik och tydlig att det inte alls behövs. Det där med att den är så ordrik gör mig också trött och det här är inte en tegelsten jag snabbt slukar, utan den tröttar ut mig. Jag erkänner att jag började skumläsa under de tvåhundra sista sidorna.

Det finns delar av berättelsen jag uppskattar mer än andra. Till exempel tycker jag att scenerna i hårsalongen som utgör en slags ramberättelse är intressanta. Där möts olika människor från olika länder och där hade Adichie kunnat stanna till lite oftare och lite längre. Så mycket kulturellt och mänskligt skulle ha kunnat utspela sig medan Ifemelu får sitt hår flätat inför sin återresa till Nigeria och dessutom tycker jag att hårfrisörskorna är något av en frisk fläkt i boken eftersom de är lite lättsammare än de i övrigt rätt allvarstyngda persongalleriet.

Det här är inte första gången som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver spänningen mellan Nigeria/Afrika och USA och hur människor förhåller sig till det i sin nya vardag i USA, men hon har gjort det bättre tidigare, inte minst i ett par av novellerna i novellsamlingen Det där som nästan kväver dig. Jag känner att jag vill att hon lämnar detta tema, eller hittar en väg genom temat. Inte för att ämnet inte är intressant, men när hon, som jag upplever att hon gör i Americanah, förutsätter att vi läsare inte förstår att det är skillnad på hur man i USA förhåller sig till  afro-amerikaner och de som invandrat direkt från ett afrikanskt land, blir jag lite trött.

Nå, nu har jag ju inte alls nämnt något om Ifemelus liv och hur hon hamnade i USA. Jag har inte heller nämnt något om den andra huvudpersonen, Obinze, och hur han till slut hamnar i England. Inte heller något om deras kärlek till varandra, om deras kärlek till andra, om deras arbeten, deras vardagsslit. Inte heller något om återkomsten till Nigeria. Men, allt detta kan ni ju läsa om i boken. Om ni väljer att läsa den, vilket jag tycker att ni skall göra om ämnet intresserar er och om tjocka böcker inte skrämmer er.

(Rec.ex från Albert Bonniers Förlag)