29 okt. 2018

höstenkät

Bildresultat för höst berlin

För ett tag sedan såg jag en höstenkät hos Bokföring enligt Monika och eftersom det är ont om annat än bokinlägg just nu på bloggen tänkte jag att det kunde passa bra med en enkät som omväxling.

Vad är det bästa med hösten?
Alltså, typ allt. Temperaturen är skön och jag har inget emot kyla. Mörkret passar mig bra då jag tycker om att kura under filten mörka höstkvällar. Visserligen är hösten mest vardagslunk men det gör också att allt känns mindre kravfyllt. Jag gillar verkligen hösten!

Tips på en bra bok som utspelar sig på hösten?
Jag är grymt dålig på att minnas sådana detaljer i böcker ... Inget tips från mig, tyvärr.

Vilken bok ser du fram mot mest den här hösten?
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Kanske blir det mer en julbok än en höstbok för mig med tanke på omfånget, men jag ser i alla fall verkligen fram emot att läsa den.

Har du någon speciell läsutmaning den här hösten? Eller låter du inspirationen styra?
Jag låter läsningen vara luststyrd. Vill ha så få krav och måsten som möjligt i tillvaron.

Har du något speciellt inplanerat den här hösten som du kan se fram mot?
Jag och min vän i livet åker till vårt älskade, älskade Berlin i mitten på november. Det ser jag som alltid galet mycket fram emot! Annars har jag inget speciellt inplanerat och tycker egentligen att det är ganska skönt. Trivs bäst när kalender består av oplanerad helger där jag gör det jag känner för just där och då. I helgen blev det t ex ett spontanbesök på nyrenoverade biskopsresidenset som höll öppet hus och bjöd in allmänheten. Finfina salonger där!

Är det någon film eller TV-serie som du ser fram mot att se den här hösten?
Nu har ju andra säsongen av Vår tid är nu redan börjat men det var nog den serie jag såg mest fram emot. Den är riktigt bra! Sedan är ju jag en stor vän av På spåret så det är en säsongsstart jag givetvis inväntar med förtjusning. Film har jag noll koll på men kanske vore det kul att se Bohemian Rhapsody. 

24 okt. 2018

jag ska egentligen inte prata om det här

Jag ska egentligen inte prata om det här (inbunden)

Moa, tjejen som drömmer om att bli skådis men som får jobb som vårdbiträde på ett äldreboende, mötte vi för första gången i Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här. Nu är hon tillbaka i boken Jag ska egentligen inte prata om det här. Hon är fortfarande vårdbiträde och av skådespelardrömmarna har det inte blivit mycket. Hon har försökt sig på att skriva pjäser men när inte heller det fungerar ger hon sig istället på att skriva en roman. Boken handlar om hur de gamla på äldreboenden har det och hur personalen har det. När boken blir antagen till ett förlag och därefter utgiven är Moas lycka inte så total som man kan tro. Hon inser att boken kommer att göra folk upprörda. Inte minst hennes arbetskollegor. Kritiker, förlag, arbetarrörelsen, vänstern och en hel massa andra ser dock bara en sak - en ny arbetarförfattare - och Moa kastas in i ett snabbt snurrande hjul av författarframträdanden och expertpaneler och överallt möts hon av hyllningskörer. Hennes arbetskamrater möter henne dock med iskyla.

Jag tycker att Beischers bok är klart läsvärd och den ger en inblick i hur svårt det kan vara att öppet kritisera det man ser är fel. Vad det kan kosta socialt. Hur splittrat det kan bli när många hyllar, men de som skildras i det skrivna känner sig påhoppade och förminskade. Bäst måste jag säga att jag tycker de delar som handlar om Moas jobb på äldreboende är. Det känns också som att det är här författarens engagemang är som största. Det är beskrivande och uppriktigt och Moa blir som tydligast i de avsnitten och de gamla är levandegjorda på ett vis som inga andra personer i boken är. 

Visst är hennes framgång också intressant att följa, särskilt som den inte beskrivs som något guldglittrande paradis, men den historien känns mer gjord och därmed kommer den inte på samma sätt med något nytt. När jag läser Sara Beischer känner jag att vi behöver fler unga vårdbiträden, medelålders mattanter och snart pensionsfärdiga lokalvårdare i litteraturen. Deras liv och berättelser behöver också skildras, inte minst i fiktionen.

22 okt. 2018

ett brev till min pappa i himlen

Ett brev till min pappa i himlen (pocket)

Ett brev till min pappa i himlen är en slags självbiografi där författaren Benny Stenberg skrivit ett långt brev till sin avlidna pappa. Ett brev där han försöker prata om det de aldrig pratade med varandra om i livet. Allt som låg mellan dem och gjorde att de aldrig riktigt nådde varandra. Här finns det gemensamma intresset för fotboll, men också frågor kring varför pappan aldrig tröstade sin son, varför pappan aldrig var delaktig i sonens skolgång, obegripliga föräldrabeslut och brist på kärleksfulla uttryck. Det mest kopplas till exakta minnen och situationer som man nog både kan och inte kan känna igen sig i lite beroende på generation.

Men, boken är inte någon svartmålning av en bortgång pappa. Stenberg har också den vuxne personens förmåga att reflektera över situationer och försöka förstå dem från pappans perspektiv. Han kan också se att han ibland begår liknande misstag själv som vuxen och som förälder.

Boken är inte uppslitande eller upprörande och jag tycker är bokens styrka. Det som beskrivs är nog en rätt vanlig situation där förälder och barn inte riktigt lyckats nå varandra och när den ena inte längre finns står man där med alla tankar och frågor som aldrig kommer att få svar. Det finns något finstämt över denna korta och snabblästa bok och jag måste säga att den var bättre än vad jag väntade mig. Den gav någon slags lugn som jag inte kan sätta fingret på varför det kom över mig, men jag anar väl.

(Rec.ex från Stenberg-Schentz förlag)

20 okt. 2018

vajlett och rut

Vajlett och Rut (inbunden)

Granträskåsen är ett litet samhälle i Västerbottens inland och dit tar Karin Alfredsson oss med i sin bok Vajlett och Rut som utspelar sig på 1950-talet. Vajlett får tjänst som skolfröken och kommer med nya idéer som inte alltid tas så väl emot i samhället som till stor del styrs av den lokala frikyrkoförsamlingens ledare. Barnen är dock mycket förtjust i henne och det stärker henne. Vajlett tänker inte låta någon påverka henne. Hon vet vad hon tror på och står därmed ut med vetskapen om att det pratas om henne och med en och annan konflikt med föräldrarna.

En annan kvinna som sticker ut är byns postfröken. Hon är  också både ensamstående och utsocknes. Om henne pratas det förstås också, men alla måste ju gå till posten så undvika henne är inte ett alternativ. Vajlett och Rut börjar prata och det som börjar som vänskap skall snart växa sig starkare.

Karin Alfredsson är en riktigt favoritförfattare hos mig och den här boken levde absolut upp till förväntningarna. Hon är bra på att bygga trovärdiga karaktärer och Vajett, Rut och byborna är inget undantag. Båda kvinnorna är yrkesarbetande och ogifta i en tid då inget av detta var ett givet val eller en möjlighet. Vajlett får stå ut både med en självklart lägre lön än vad en man skulle ha fått och hon måste dessutom lämna sin lärarbostad när en man med en något högre titel anställs. Det är sådant som ger en inblick och perspektiv på ett samhälle som inte ligger längre bort i tiden än att vissa strukturella drag fortfarande finns kvar.

Av byns trettiofem hushåll är tjugoåtta med i församlingen, men även här har Alfredsson lyckats ge personerna och familjerna dimension och inte fastnat i stereotypen "religiösa fanatiker". Det finns en omsorg om karaktärerna, inte bara huvudkaraktärerna, i boken som jag verkligen tycker om. Alla får liksom vara hela människor. Så även Vajlett och Rut för här finns hemligheter jag inte tänker avslöja och naturligtvis, mitt i kärleken, villrådighet och försiktighet, och så den starka passionen som båda inte kan göra annat än vika sig för. Det är fint!

(Rec.ex från Bokfabriken)

14 okt. 2018

kvartalsrapport

Bildresultat för books

Nu har tiden sprungit iväg igen och den här kvartalsrapporten som borde ha skrivits för fjorton dagar sedan kommer nu istället. Vart tar tiden vägen? Plötsligt befinner jag mig tydligen i den ålder då man säger och tänker sådana saker. Sådant där som var obegripligt och som uråldriga vuxna sa när man växte upp. :)

Den något sena rapporten berör förstås juli - september. Jag hade två veckors semester men de flesta dagar var inbokade antingen med resa till Gävle eller Hamburg så det blev inte någon utsträckt läsperiod och jag kämpar fortfarande med min monumentala lässvacka. Det blev faktiskt bara 17 böcker lästa under dessa tre månader och det är verkligen inte mycket att skryta med. Av de lästa böckerna var 6 stycken rec.ex (precis som föregående kvartal). Tack förlagen! 

Genremässigt såg det ut som nedan och egentligen är det väl bara att jag gett ljudboksföljetongen på Storytel (det som de kallar Storytel Original) en chans till  som överraskar: 

Romaner: 12 st
Deckare/spänning: 4 st
Ljudboksföljetong: 1 st

Format då? 
Ljudböcker: 11 st
Inbundna: 1 st
Ljudbok/Inbunden: 4 st
E-bok/ljudbok: 1 st

Jag har börjat kombinera att läsa pappersbok med att lyssna på den inlästa ljudboken. Oftast börjar jag läsa boken först och övergår sedan till ljudboken. Min lässvacka av historiska mått beror till stor del på att jag inte kan koncentrera mig när jag läser och därför passar ljudböckerna mig bättre och bättre. 

Länder där böckerna utspelar sig: 
Sverige: 11 st
Finland: 2 st
Storbritannien: 2 st
Frankrike: 1 st
USA: 1 st

Lite nöjd är jag över att Finland finns med även bland denna sommars läsning. Kanske borde jag göra Finland till mitt återkommande sommartema? Tycks ju gilla det som skrivs i och om vårt östra grannland! 

Och så till sist - kvartalets bästa
Bästa roman: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och ett omnämnde som kvartalets positiva överraskning till För såna som oss av Tiina Nevala/Henrik Karlsson
Bästa deckare/spänning: Dit solen aldrig når av Marianne Cedervall

8 okt. 2018

förlåten

Förlåten (inbunden)

Det här med familj. Det skall ju vara så enkelt men är allt som oftast precis tvärtom. I Agnes Lidbecks bok Förlåten får vi möta ännu en syskonrelation som blivit komplicerad av livet.

Systrarna Maria och Ellens pappa går bort och de ärver ett sommarställe i skärgården. Under uppväxten tillbringades sommarloven på ön och som läsaren får vi möta systrarna både i nutid och i dåtid. I dåtid är det sommaren då deras betydligt äldre halvbror, som lider av en psykisk sjukdom som inte nämns vid namn, tar sitt liv och allt förändras för Ellen och Maria. Ellen stod honom närmast, men Maria förlorade ju också en bror.

I nutid har åren gått. Ellen har en framgångsrik karriär och är ständigt på resande fot. Maria jobbar som undersköterska och har en liten son. De skall nu tillsammans hantera dödsboet och tillbringa tid tillsammans på sommarstället. Som skall säljas enligt Ellen. Som kanske kan behållas av sentimentala skäl enligt Maria, trots att hon inte har råd. De båda systrarna måste för första gången på många år hantera varandras olikheter och konfronteras med varandras tankar, längtan och avundsjuka.

Jag tycker Agnes Lidbeck har en bra grundstory och att barndomens upplevelser kan kasta skuggor in i vuxenlivet är ju något vi alla vet. Syskon får ju lätt sina roller och behåller dem mer eller mindre livet igenom. Men ... Det är ändå så att jag inte kommer överens med Lidbecks text. Maria och Ellen blir liksom för stereotypa. Den framgångsrika storasystern är smal, har kläder i lätta material som alltid är välstrukna. Hon är organiserad. Framställs som lite kallhamrad. Har en karriär som gör att hon inte fått barn men ger bidrag till fattig barn. Maria, lillasystern som liksom blev kvar i arbetarklassen med sitt slitiga jobb inom vården. Sin lite sjaviga stil, sin känslosamhet, sin knubbiga kropp. Sin son vars pappa inte riktigt verkar finnas med i bilden. Det är liksom för mycket. Det blir som att författaren tagit alla förutfattade meningar hon kan komma på om olika typer av människor och applicerat dem på Ellen och Maria. Det gör att berättelsen liksom fastnar i stereotyperna och aldrig kan lyfta. Det är synd för här finns som sagt i grund till att bygga en psykologiskt intressant och intim berättelse, som nu tyvärr blir platt och lättglömd. Jag känner mig faktiskt en aning besviken.

5 okt. 2018

tiggarens hand

Det blev visst en liten bloggpaus. Har inte läst så mycket på sistone för att jag liksom inte fastnat för någon bok. Jag har börjat läsa och lyssna, men inget har riktigt lockat. Ni vet hur det kan bli ibland. Den enda bok jag har läst ut de senast två veckor är Tiggarens hand av Olle Lönnaeus.

Tiggarens hand (inbunden)

Sensommaren är het och var och varannan natt har det bränts bilar i Malmö. I natt var det någon som dog, blev ihjälbränd. Jonny Lilja och Eva Ström har en fruktlös uppgift framför sig: att få folk i Rosengård att prata. Ingen vågar tjalla för snuten. 

När fler personer mördas runt om i Malmö blir polisen alltmer pressad. Med hjälp av sina kontakter i den undre världen lyckas Jonny snart skönja ett mönster bortom gängskjutningar och knarkkriminalitet. Det är med livet som insats som Jonny försöker utkristallisera sanningen - och nu är plötsligt hans liv mer värt än på mycket, mycket länge. (Text från Bokus.se)

Lönnaeus deckare känns väldigt aktuell och det är lätt att koppla bokens handlingar till nyheternas rapporter om gängen och deras kriminalitet som ett växande samhällsproblem. Men här finns även andra skildringar som känns bekanta och handlar om hur människor i de utsatta områdena, i detta fall Rosengård, inte vill prata med polisen och hur förtroendet mellan myndigheterna och människorna brutits eller kanske aldrig uppstått. Polisen som yrkeskår brottas i Lönnaeus bok med interna rasistiska tendenser och språkbruk vilket jag inte vet om det är sant eller inte men fungerar som en extra dimension i bokens teman - säkert tänkt att väcka tankar hos läsaren. På många sätt är den här boken ett inlägg i debatten, men samtidigt är det också en bra och välskriven thriller (möjligen deckare) som förtjänar att få många läsare.

Något jag uppskattar lite extra i boken är hur staden Malmö får ta plats. Det märks väldigt tydligt hur var man bor i staden spelar roll för det liv man lever och utan att skriva läsaren alltför mycket på näsan blir det tydligt att Lönnaeus även med detta vill förmedla en poäng. Det är, med tanke på genre, riktigt snyggt gjort faktiskt.

(Rec.ex från Bokfabriken)