25 maj 2019
mai betyder vatten
"Adi bor i ambassadens tjänstebostad på Upanga 81 i Dar es-Salaam. Hon har två systrar, den dansande Dina och den ständigt sjuka Mai som stirrar på henne med sina mörka ögon. Hon har en pappa som är skyldig döden ett liv och en mamma med mystiska linjer på kroppen. Hon har också en smutsig hemlighet.
I hemlandet Zaire finns de andra syskonen, de döda och smärtan efter århundraden av övergrepp och våld. Överallt finns myterna och förbannelserna som lever kvar, överallt finns också gud som ser det som Adi helst vill gömma."
Ni vet hur det är med vissa böcker - man vill älska dem, men det vill sig inte riktigt. Mai betyder vatten av Kayo Mpoyi blev en sådan bok för mig. Det är något med det där naiva barnperspektivet den är berättad i som inte fungerar för mig, särskilt eftersom det här barnet bara är runt sex år gammal. Jag ska inte säga att jag generellt har svårt för böcker som är berättade ur ett barns perspektiv, men när det blir som att barnets naivitet eller okunskap eller oförmåga att förstå det som händer runt omkring används som att sätt att inte bli tydlig i berättandet har jag svårt för det.
Adi, bokens huvudperson, lever i en värld där andeväsen och någon form av arvssynd är ständigt närvarande. Gud ser allt och det är Adi inte alltid särskilt förtjust i alla gånger. Grannen och hans intresse för Adi och systern är en annan mindre trevlig del av hennes liv. Till detta ska också läggas de oroligheter som finns i landet och som förstås övergår Adis förstånd, men som ändå påverkar hela hennes liv.
Jag har kanske hoppats lite för mycket på en bok i stil med Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, men det här är något helt annat. Även om jag nu inte riktigt föll för den måste jag ändå säga att det är en skickligt skriven debut och jag kan uppskatta delar av den. Tyvärr kommer jag dock aldrig tillräckligt nära Adi och hennes familj för att riktigt knyta an till berättelsen. Kanske kan nästa bok av Mpoyi falla mig mer i smaken, för en chans till är jag absolut beredd att ge henne.
(Rec.ex från Norstedts)
15 maj 2019
isbränna
Ibland är kort ett av de viktigaste kriterierna i val av bok och eftersom Isbränna av Aino Trosell passade in på den beskrivningen valde jag den. Att jag lyssnat på andra böcker av Trosell och uppskattat dem spelade förstås också in. En annan sak som kan vara viktig i valet av ljudbok är uppläsaren och Stina Ekblad är fantastisk i den här typen av text. Hon gestaltar verkligen texten utan att det blir teatraliskt eller tar bort fokus från texten. Jag riktigt njöt av hennes uppläsning!
Isbränna är en mörk roman. Vi möter Ritva, som kör taxi och har sett en del elände och kört ett antal personer till akuten under sitt decennium bakom ratten. Så drabbas hennes egen son av våldet. Han dödas i någon form av slagsmål, kanske med rasistiska förtecken, för hans hud är lite mörkare. Ritvas värld rasar. Hon dras längre och längre ner. Hoppas på rättegången, men gärningsmännen frias. För dåliga bevis. Inget som kan fastställa vem som delade ut den dödande slaget eller sparken. Ritva är sjukskriven, men inte sjuk. Hennes vän från barndomsstaden är dock sjuk. Cancer. Ritva försöker hålla ihop tillvaron men det mesta är mörker.
Det här är en text som känns. Det är fåordigt på något sätt men ändå så talande. Sorgen som finns där som en förlamande filt över hela tillvaron trots att chefen tror att det värsta är över och trots den skämtsamma jargongen med kollegorna. Ritvas tillvaro är som att simma i kvicksand. Hon orkar inte alltid hålla ihop. Men, hon får ljusglimtar vid besöken i barndomsstaden. Ljusglimtar som hon så väl behöver. Men, det här blir aldrig en lättsam text eller någon feelgoodhistoria. Det är som baksidestexten säger:
"Följ med Ritva ner i avgrunden. Det gör ont.
Men det är trots allt bara text. Verkligheten är värre."
14 maj 2019
cirkusflickan
Den tonåriga Noa blir gravid och utslängd hemifrån. Året är 1944 och kriget pågår för fullt i Tyskland. Hon tvingas lämna ifrån sig sitt barn och eftersom hon inte kan återvända hem tar hon jobb som städerska på en tågstation. Hon blir illa berörd av godsvagnarna som rullar förbi, för vad de innehåller vet hon. En kväll hör hon gråt från en av vagnarna som står stilla på stationen. Hon smyger fram till godsvagnen och förfärad inser hon att den är full av spädbarn. Efter en del tvekan tar hon ett av barnen och flyr platsen.
Noa och barnet, som hon kommer att kalla Theo, blir räddade av ett kringresande cirkussällskap. Noa, som inte har någon erfarenhet alls av cirkuslivet, tvingas nu att bli trapetsartist för att få stanna kvar. Astrid, som är cirkusen nuvarande trapetsstjärna, får till uppgift att lära upp Noa. Trots att Astrid inte tycker om att Noa och Theo befinner sig på cirkusen, gör hon sitt jobb och när cirkusen blir alltmer hotad av nazisterna inser både Noa och Astrid att de måste öppna sig för varandra och att hemligheter bara kan komma att skada dem.
Cirkusflickan av Pam Jenoff var en helt okänd bok för mig och jag hade därför inga förväntningar alls på den. Skönt att hitta sådana böcker! Att jag dessutom tyckte om att lyssna på den gjorde förstås det hela ännu bättre. Cirkusmiljön är intressant, människornas historier engagerar mig och händelseutvecklingen gör att man hela tiden förs framåt i berättelsen. Här finns inga partier jag kände för att stryka eller snabblyssna på. Det är helt enkelt en gott romanbygge som förflyttar läsaren till en annan tid och en annan plats. Klart jag gillar!
9 maj 2019
begravningsbyrån tranan
Ewa Klingberg börjar bli en pålitlig författare i feelgoodgenren och jag läser gärna hennes böcker när jag är på feelgoodhumör. De senaste böckerna är en serie om något så udda i sammanhanget som en begravningsbyrå. Jag gillar att Klingberg vågar öppna upp för en annorlunda miljö och att hon inte gör någon nidbild av begravningsbranschen, men inte heller gör den nattsvart och sorglig. Kanske att lite mer sorgsna kunder faktiskt skulle kunna få ta plats om jag ska vara ärlig, men så är jag ju också förtjust i lite svärta.
I den första boken, Där rosor faktiskt dör, möter vi Sandra som sparat semesterdagar i flera år och nu äntligen ska ge sig ut på en roadtrip i landet och besöka väl utvalda turistmål med historiska förtecken. Men, hon hinner inte längre än sin moster i Tranås förrän det tar stopp. Moster Majkens make går bort och det uppdagas snabbt att begravningsbyrån de båda driver är konkursmässig och Majkens egen ekonomi likaså. Det blir nu upp till Sandra att försöka hjälpa mostern, men Sandra vet inget om begravningar, kistor och sörjande anhöriga. Hon kan dock, eftersom hon är ekonom, reda ut en del bouppteckningar och ta en djupare titt i byråns ekonomi. Och hon kan anställa lite välbehövlig personal, även om mostern inte är helt förtjust i den nya ansiktena.
I den andra boken, Blott en begravning, har sommaren gått och Sandra har blivit kvar i Tranås. Hennes vanliga liv i Västerås får vänta ytterligare en tid och chefen får stå ut med en förlängning av tjänstledigheten. Byrån får en stor kändisbegravning att ta hand om och den ekonomiska situationen lugnar ner sig så pass att fokus nu kan läggas på att sälja byrån. Majken är ju ändå till åren kommen och kanske inte helt lämplig att driva begravningsbyrån vidare. Allt går dock inte så smidigt som hon hoppats då de fått konkurrens från en nyöppnad begravningsbyrå och hennes bästa begravningsentreprenör tycks ha lämnat dem.
Det är som ni förstår inga actionfyllda historier detta, men det rullar liksom på. Karaktärerna på begravningsbyrån är lagom udda, särskilt receptionisten och kistförsäljaren på övervåningen, och alla vill begravningsbyrån Tranan väl. Sandra känner jag egentligen inte så mycket för. Hon är lite som en sådan där kollega man varken tycker om eller tycker illa om och som det går bra att käka lunch tillsammans med i personalrummet. Dosen kärlek är lagom, men dosen wienerbröd och detaljerade matreferenser för många. Det funkar helt enkelt och visst kommer jag att läsa del tre i serien också.
1 maj 2019
band: en äktenskapsroman
Vilken pärla! Och så klart i vad som nog ändå är min favoritgenre - äktenskapsroman. Band är den första roman jag läser av den italienska författaren Domenico Starnone, men jag kan verkligen tänka mig att läsa fler. Nu under maj ska hans bok Väsen: ett familjedrama ges ut och ja, familjedrama läser jag ju också väldigt gärna.
Inledningsmeningen i den här boken är klart briljant: "Om du råkat glömma det min bäste herre, så vill jag bara påminna dig: jag är din fru." Älskar den starten! Den som skriver är Vanda och hon skriver det i ett brev till sin man Aldo under deras äktenskaps värsta kris. Efter ett inbrott i bokens nutid hittar Aldo brevet och en rad andra och det gamla kommer till ytan.
Boken varvar nutiden och hur det är för det gamla paret att komma hem till det kaos som inbrottstjuvarna skapat, en lägenhet i spillror och en katt som är försvunnen, med dåtiden och den stora krisen. Som de lagt bakom sig och blivit ett stabilt par med åren. Eller, det är i alla fall så det verkar på ytan. Men bakom alla band som binder dem till varandra, till barnen, till äktenskapet, saknas ärlighet och trohet på många plan.
Slutet - mycket oväntat! Men, ack så intressant! Jag läser den här boken på det där sättet som inte händer så ofta - som i ett långt andetag. Det är något med stämningen, att vilja ta del av berättelsen, men inte döma utan förstå. Se alla band, se dem i sin kontext. Jag älskar det och tror att många av er andra också skulle göra det.
(Rec.ex från Bazar)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)