begravningsbyrån tranan

 

Ewa Klingberg börjar bli en pålitlig författare i feelgoodgenren och jag läser gärna hennes böcker när jag är på feelgoodhumör. De senaste böckerna är en serie om något så udda i sammanhanget som en begravningsbyrå. Jag gillar att Klingberg vågar öppna upp för en annorlunda miljö och att hon inte gör någon nidbild av begravningsbranschen, men inte heller gör den nattsvart och sorglig. Kanske att lite mer sorgsna kunder faktiskt skulle kunna få ta plats om jag ska vara ärlig, men så är jag ju också förtjust i lite svärta. 

I den första boken, Där rosor faktiskt dör, möter vi Sandra som sparat semesterdagar i flera år och nu äntligen ska ge sig ut på en roadtrip i landet och besöka väl utvalda turistmål med historiska förtecken. Men, hon hinner inte längre än sin moster i Tranås förrän det tar stopp. Moster Majkens make går bort och det uppdagas snabbt att begravningsbyrån de båda driver är konkursmässig och Majkens egen ekonomi likaså. Det blir nu upp till Sandra att försöka hjälpa mostern, men Sandra vet inget om begravningar, kistor och sörjande anhöriga. Hon kan dock, eftersom hon är ekonom, reda ut en del bouppteckningar och ta en djupare titt i byråns ekonomi. Och hon kan anställa lite välbehövlig personal, även om mostern inte är helt förtjust i den nya ansiktena.

I den andra boken, Blott en begravning, har sommaren gått och Sandra har blivit kvar i Tranås. Hennes vanliga liv i Västerås får vänta ytterligare en tid och chefen får stå ut med en förlängning av tjänstledigheten. Byrån får en stor kändisbegravning att ta hand om och den ekonomiska situationen lugnar ner sig så pass att fokus nu kan läggas på att sälja byrån. Majken är ju ändå till åren kommen och kanske inte helt lämplig att driva begravningsbyrån vidare. Allt går dock inte så smidigt som hon hoppats då de fått konkurrens från en nyöppnad begravningsbyrå och hennes bästa begravningsentreprenör tycks ha lämnat dem. 

Det är som ni förstår inga actionfyllda historier detta, men det rullar liksom på. Karaktärerna på begravningsbyrån är lagom udda, särskilt receptionisten och kistförsäljaren på övervåningen, och alla vill begravningsbyrån Tranan väl. Sandra känner jag egentligen inte så mycket för. Hon är lite som en sådan där kollega man varken tycker om eller tycker illa om och som det går bra att käka lunch tillsammans med i personalrummet. Dosen kärlek är lagom, men dosen wienerbröd och detaljerade matreferenser för många. Det funkar helt enkelt och visst kommer jag att läsa del tre i serien också.