Fredrik Backman och jag har en komplicerad relation. Jag älskade Ove och när jag gett Britt-Marie en andra chans vann även hon mitt hjärta. Mormor tyckte jag inte alls om och Björnstad känner jag inte minsta intresse för. Så dök kortromanen Och varje morgon blir vägen hem längre och längre typ överallt och jag kände när jag läste om handlingen (tänker att den är så väl känd att jag inte säger något mer om den) att den nog kunde vara något för mig.
Tyvärr var den inte det. Jag tycker helt ärlig att den är en märklig mix av sötsliskigt och smått högtravande. Jag finner det hedervärt att Backman försökt skildra det svåra i att sakta förlora sina minnen och sina mentala förmågor och hur det påverkar såväl individen som anhöriga, men det blir för sentimentalt för mig. Dessutom har jag mycket svårt för delarna när Farfar "talar" med sin bortgångna fru. Där tycker jag Backman försöker sig på en ton han inte behärskar.
Men, kanske är det jag som är petig och känslokall. Hyllningskören är ovanligt intensiv och jag har läst många som blivit rörda till tårar av Backmans berättelsen. Jag tycker nog att det allra bästa med denna bok är att att Backman valt att ge sina royalties till Hjärnfonden som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Det är en fin gest och ett bra sätt att nyttja den kraft som ett välkänt författarnamn har i försäljningssammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.