bränn alla min brev

I en recension i Expressen skriver Therese Eriksson att Alex Schulman skriver som om det gällde livet och visst har Bränn alla min brev den känslan. Det är en roman men stoffet till den är hämtat från Schulmans mormor och morfars liv. Brev och dagböcker vävs samman med fiktion och bildar en roman som känns när man läser den.

Jag har aldrig varit något fan av Alex Schulman och har därför inte koll på hans familjebakgrund och även om jag läst hans bok om pappan (Skynda att älska) måste jag erkänna att bokens innehåll helt fallit i glömska. Boken om hans mamma  (Glöm mig) har jag däremot inte läst och därför kommer det som en nyhet för mig att hans morfar är Sven Stolpe. Och Olof Lagercrantz uppdykande får mig att utbrista i ett "Aha!" och sedan sneglar jag mot hyllan för gamla böcker från litteraturvetenskapstiden och visst står Lagercrantz bok om August Strindberg där.

Berättelsen i sig är en kärlekssaga med bitter eftersmak och när Schulman beskriver hur mormodern decennium efter decennium straffas för det avsteg från äktenskapslöftena som hon begår i början av äktenskapet är det med ett språk som går rakt in i läsaren i sin enkelhet och äkthet. Här finns en berättelse väl värd att berätta och han gör det med bravur. Jag tycker detta är en mycket stark roman.

Upptakten till romanen är gräl Schulman har med frun där frun deklarerar att hon inte vet om hon kan ta Schulmans vrede mer. Att han måste göra något åt det. Det är där hans letande bakåt i släkten tar sin början. Morfaderns vrede, som förstört så mycket för familjen, kanske även är hans vrede? Som ramberättelse fungerar det väl tycker jag eftersom jag köper tanken på det sociala arvet. Schulman balanserar skickligt mellan nutid, ett barndomsminne från 1988 och morföräldrarnas liv sommaren 1932. Alla år för livsavgörande händelser.

I sin recension funderar Therese Eriksson över vad Schulman skall skriva om när personerna i hans släkt är avverkade. Jag kan ställa mig samma fråga. Kan han gå över till ett författarskap baserat på ren fiktion? Eller tar han en kik in i andras familjer och släkter? En bättre och starkare historia än denna kommer han med all säkerhet inte att kunna finns i sin egen släkt i alla fall. Tiden får utvisa vad som händer med Schulmans romanskrivande framöver, men under tiden tycker jag alla skall läsa Bränn alla min brev och låt sig bli berörda.