10 dec. 2018

fågelfångarens son

FÃ¥gelfÃ¥ngarens son (inbunden)¨

Richard Hobert har fram till nu främst sysslat med film och är väl för den breda allmänheten mest känd som regissör. Fågelfångarens son är Hoberts debutroman och jag får väl erkänna att jag inte är särskilt imponerad.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1800-talet på Färöarna. Bokens huvudperson Esmar försörjer sig framför allt som fågelfångare och detta innebär att klättra på de karga klippbranterna för att fånga in fåglarna och eller deras ägg. Här uppstår problem nummer ett med boken. Det är som upplagt för miljöskildringar som sätter igång läsarens fantasi, får hjärnan att skapa bilder. Tas med till platsen och tiden. Men, jag tror att det faktum att Hobert jobbat med film visar sig här. I filmen kan man förlita sig på bilderna och att de ger miljön. Eftersom boken också är skriven för att bli film (med premiär under 2019) anar jag att Hobert själv ser miljöerna framför sig och liksom glömmer bort att i romanform är det han som författare som med hjälp av orden måste ge oss läsare miljön.

Tillbaka till handlingen. Esmar arrenderar sitt lilla hemman och enligt färöisk lag förlorar han det om han inte får en son inom ett år och hittills har Esmar och hans fru Johanna bara fått två döttrar. Markägaren gör ingen hemlighet av att han är väl medveten om detta och sätter press på familjen. Till slut ser sig Esmar och Johanna ingen utväg annat än att med hjälp av värdhusvärdinnan Livia hitta ett arrangemang som kan lösa den knipa de hamnat i. Valet skall få konsekvenser ingen riktigt räknat med.

Esmar, Johanna, Livia. Alla utgör de viktiga personer i boken, men här kommer problem nummer två. De utvecklas inte. De utsätts för en rad händelser, men det finns inga personporträtt som gör att man kommer dem nära och minns dem. Det är handlingen som styr karaktärerna, inte karaktärerna som styr handlingen i alldeles för stor utsträckning.

Sammantaget faller den här boken platt för mig, men jag tror den kommer göra sig lite bättre som film men alla vackra vyer från Färöarna och små mörka hus som ju 1800-talsmiljöer allt bjuder. Men, något storslaget drama tror jag inte det blir på vita duken heller. Synd, för här finns egentligen en rätt bra historia i grunden.

(Rec.ex från Bokfabriken)

2 kommentarer:

  1. Äsch, så synd! Förutsättningarna verkade ju så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det här hade kunnat bli riktigt bra med en skickligare romanförfattare!

      Radera