råttfångaren

Årets sista utlästa bok blev Råttfångaren av Kamilla Oresvärd. Det är tredje delen i serien om polisen Stina Seger, men den första boken i serien som jag läser. Jag kan inte säga att jag tänker särskilt mycket på att det är tredje delen utan den funkar bra att läsa som fristående boken även om det ibland hänvisas till händelser i tidigare böcker.

Stina åker tillsammans med sina två väninnor Amelie och Carolina till Marbella på semester. På semesterns sista dag avslöjar Carolina att hon i sin ungdom tillbringat ett par somrar där i ett av ortens verkligt storståtliga hus. Innan de åker hem skall också mannen i den lilla butik där de köper vatten hinna bli brutalt mördad. Väl hemma i Sverige igen blir Stina omplacerad och hennes tjänst är nu på Göteborgspolisens cold case-enhet. En tjänst där hon mest sorterar papper som en del i rehabiliteringen från en händelse i tidigare böcker. Så försvinner hennes vän Amelie och Stina får inte delta i utredningen, men naturligtvis blir hon ändå inblandad och alla bokens trådar skall flätas samman lagom till upplösningen.

Det här en svensk standarddeckare. Varken särskilt bra eller särskilt dålig. Stina lämnar inte något jättestort avtryck, men hon fungerar som huvudperson i den här typen av deckare som bara vill underhålla lite för stunden och där läsaren inte behöver fundera så mycket på vare sig handling eller karaktärer. Jag kan väl inte säga att jag direkt längtar efter att läsa en bok till i serien, men när lättuggat är vad jag söker kanske jag ger den en chans till. På baksidan beskrivs klaustrofobisk spänningsroman. Det skulle jag inte säga att den är. Boken, personerna och upplösningen beskrivs bäst med det berömda svenska ordet lagom. Ha alltså inte alltför stora förhoppningar om ni sätter er ner med boken, utan se den bara som snabbläst underhållning. Om det vore sommar skulle jag kanske ha kallat den solstolsvänlig.

(Rec.ex från Bokfabriken)