kom och skratta åt lilleputt

Thorsten Flinck är en sådan där kulturpersonlighet som jag hört talas om, men egentligen inte har någon relation till bortom diverse rubriker kring hans liv som ibland varit tämligen slaget i spillror. Mitt personligen starkaste intryck av honom är från Melodifestivalen 2012 där han framförde låten Jag reser mig igen som jag tycker väldigt mycket om. Jag har också sett honom i någon tv-produktion men aldrig på teaterscenen, vilket är synd för jag förstår att det är hans egentliga hemvist.

För ett par veckor sedan läste jag ett blogginlägg (har tyvärr glömt hos vem) om hans självbiografi Kom och skratta åt lilleputt som gjorde mig nyfiken. Genast hamnade den i min ljudbokshylla och i mina hörlurar. Det första jag vill säga om denna bok är att det är en mycket lyckad författarinläsning (ja, han har visserligen skrivit den i samarbete med Håkan Lahger, men ni fattar). Han ger liv åt texten och bara genom hans uppläsning kan jag ana att han är något extra att se på scenen. Det är något med betoningarna, inlevelsen, mumlandet, det uppgivna i vissa stycken som gör att det blir något alldeles extra.

Som nästan alltid i självbiografier önskar jag att jag hade fått vet mer om en del saker, mindre om annat. Det blir en hel del om hans olika teateruppsättningar och regiuppdrag där det blir tydligt att det finns några få som betytt extra mycket och som han ständigt återkommer till. Det jag hade önskat veta mer om är hans liv under de år då han inte hade någonstans att bo. Han nämner att han sovit ute, jag förstår att han varit hemlös i ordet verkliga bemärkelse. Men, det är just det att det liksom mest nämns och lämnas därhän. Hans missbruk gör han dock ingen hemlighet av och det är något tragiskt över att han till följd av sitt missbruk på många sätt ödelagt sin karriär.

Det som ändå gör den här boken till något annorlunda och faktiskt oväntat bra är att vi som läsare förutom Flincks egen version av verkligheten och olika händelser, får ta del av den ur andra människors perspektiv. Här får vänner, släktingar, kollegor och kärlekar komma till tals. De ger sina versioner av olika delar av Thorsten Flincks liv och de skiljer sig ofta ganska mycket från hans egen version. Det väcker tankar hos mig. Funderingar kring det där med sanning och hur vi människor liksom aldrig är objektiva till vårt eget liv. Hur andra kan se helt andra saker i en och samma situation. Jag skulle vilja säga att låta dessa andra personer komma till tals är bokens absoluta styrka och kanske vore det inte så dumt om flera lät andra än de själva finnas med som en del av berättelsen i sina självbiografier. Det gör det hela lite mer intressant, lite mer komplicerat.