oscar levertins vänner

"Borde kulturtanterna knarka mer? Det tycker Boel Märgåker, själv kulturtant tillika manisk bokälskare. Hela sitt liv har hon burit på en uppdämd vrede. Nu är hon 62 år, känslomässigt isolerad och förmodligen olyckligt kär i sin psykolog." (Från Bokus)

Först blir jag riktigt förtjust i Martina Montelius bok Oscar Levertins vänner. Det är framför allt hennes glada lek med språket och förmåga att hitta omskrivningar för de allra mest intima aktiviteter och kroppsdelar och ändå lyckas göra dem (alltför?) tydliga för läsaren som roar mig. Jag fnissar nästa generat ibland och rulltårta har fått en helt annan innebörd efter Boel Märgåkers passionerade möte med en av kvinnorna i Oscar Levertins vänner ...

Men, detta är egentligen en rätt tragisk bok trots att jag frustar till av skratt mellan varven. Boel är en kulturtant som hela sitt liv på olika sätt alltid fått stå tillbaka och som behandlats illa i unga år. Men, nu är det Boels tur. Hon ska supa, knarka och knulla på litteraturkryssning till Finland och nog går hon in för uppdraget med liv och lust! Testar kvinnor och män, bekanta såväl som nya bekantskaper, alkohol såväl som andra "rusmedel".

Någonstans halvvägs in i boken blir det dock längre mellan skratten. Boel är trasig kulturtant, men det är också flera av de andra medlemmarna i det litterära sällskapet Oscar Levertins vänner. Det sorgliga blir mer påtagligt och berättelsen får en helt ny riktning. Tyvärr händer också något med Montelius språk. Den tidigare närmast hejdlösa ordleken som jag tyckte så mycket om upphör och det blir fitta och kuk för hela slanten. Jag tröttnar. Om jag under bokens första halva känner att författaren skriver för mig som läsare, blir det mot slutet mer som om hon skriver mest för sin egen skull. Det finns liksom en gräns för hur många gånger man kan höra ordet fitta innan man tröttnar och tröttnar är precis vad jag hinner göra. Tyvärr.