vänner emellan

Vänner emellan av Amoz Oz utgörs av åtta noveller om livet på Kibbutz Yekhat i Israel. För mig är det här mitt andra möte med Oz. Tidigare har jag läst den tunna lilla boken Hur man botar en fanatiker och minns inte mycket från den. Lite samma känsla har jag här. Jag kommer inte att minnas dessa noveller. Inte heller personerna. Möjligen kommer jag att minnas lite om livet på kibbutzen, men jag brottas hela tiden med känslan av att jag är lite besviken. Många vill att Oz ska få Nobelpriset i litteratur och jag hade därför förväntat mig mer. Inte så att novellerna är dåliga. Oz lyckas rätt bra att beskriva personer och förhållanden på kibbutzen utan att bli långrandig, men han är inte heller tillräckligt fåordig och träffsäker för att jag skall känna att det är något utöver det vanliga jag läser. Det är liksom ok, men inte mer än så. Kanske är det något som jag missar, vad vet jag, men jag tycker just ingenting särskilt alls om denna novellsamling.

Om jag ändå skall lyfta fram någon novell lite extra så blir det Deir Ajloun. I den novellen märks baksidorna med den på marxistiska tankar byggda kibbutzen. I tidigare noveller har tanken på att dela lika, arbeta för samma lön oavsett arbetsuppgift och att ha speciella barnhus framkommit. I Deir Ajloun läggs ytterligare en dimension till detta. Tanken om att kollektivet skall bestämma vilken utbildning en enskild människa skall få och om denna människa får lämna kibbutzen eller inte. Yotam får erbjudande från sin morbror om en utbildning till maskiningenjör i Italien. Mamman vill att Yotam skall få åka men det är inte som delar hennes önskan. "Yotam måste vänta på sin tur, och när det blir dags kommer utbildningskommittén att i samråd med honom bestämma var och hur han ska få sin utbildning och var han ska studera. Om hans morbror vill bara med och dela kostnaderna när den tiden kommer får vi diskutera saken då och rösta. Det är så vi gör. Sådana är reglerna."

Yotam själv drömmer inte om att bli maskiningenjör, men känner sig instängd på kibbutzen och jag känner med honom och förstår honom. Kibbutzen har blivit lika regelstyrd som tidigare religion var för dessa människor och ju längre in i denna novell jag kommer, och det gäller förresten hela novellsamlingen, desto sämre tycker jag om hela kibbutztanken. Något som i och för sig inte förvånar mig särskilt. Det misstänkte jag redan innan läsningen.

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)