jag är ju så jävla easy going

Tänk att ha ett helt nöjesfält i huvudet och det enda sättet att få lite lugn och ro är att ta en tablett om dagen. Tänk att inte ha råd med den tabletten och känna hur kaotisk tillvaron kommer att bli utan den där tabletten. Så är det för Joanna i Jenny Jägerfelds nya bok Jag är ju så jävla easy going. Hon har förstås inte ett nöjesfält i huvudet. Hon hon har ADHD och till råga på allt en deprimerad pappa som sitter i soffan och stirrar hela dagarna och en mamma som prompt skall vara författare trots att alla förlag refuserat hennes bok. Det är därför Joanna inte kan få det där pillret. Mamman säger att det är för att hon vill att Joanna skall prova att vara utan medicinen ett tag, men sanningen är att de inte har råd. De har knappt pengar till mat.
Joanna säljer utgångna kondomer på skolan, men de pengarna räcker inte. Därför trasslar hon sig i affärer med en en knarklangare och det hela blir ju inte precis mindre rörigt. Dessutom tänker hon ständigt på Audrey. Audrey är hennes mittpunkt, men det är ju inte helt lätt att vara kär i Audrey heller.

Jägerfeld levererar igen! Språket är rappt och de humoristiska inslagen behövs i en berättelse med så allvarliga undertoner. Det här dysfunktionell familj, tonårskärlek och pengabrist med värme och hjärta. Jägerfeld undviker skickligt att moralisera och skriva folk på näsan. Boken går att läsa på många sätt, men jag väljer att främst bli underhållen av tempot och rappheten. Den är här och nu, som ungdomsböcker skall vara. Tidsmarkörer och språkliga uttryck i takt med tiden. Jag tokgillar och är rätt säker på att många ungdomar och unga vuxna också kommer att omfamna Joanna och hennes kamp för att få ett litet piller om dagen och en Audrey vid sin sida.

(Rec.ex från Gilla böcker)