fallvatten

När jag först hörde talas om Mikael Niemis Fallvatten tyckte jag den verkade lite tråkig och omslaget fick mig väl inte direkt att känna på något annat sätt, men ju mer jag hörde om boken desto mer sugen blev jag på att läsa den och efter Västmanländskans omdöme ställde jag mig genast i kö på boken. Nu har jag läst den och Fallvatten är allt annat än en tråkig bok!

I Niemis bok far vattnet fram med full kraft. En av Luleälvens dammar brister och släpper lös älven som dånar fram och sveper med sig allt i sin väg. Nedför älven följer vi ett antal personer som alla har lite olika livshistorier. Vincent som inte vill leva längre utan tänker flyga sin helikopter in i bergväggen. Barney som tycker att hans nya kvinnliga kollegor behandlar honom som luft och nu tycker att han kan ta ut sin rätt. Lena med sina konstnärselever som hon inte riktigt orkar med och sina slumrande kvinnliga behov. Sofia som vill hem till den struliga tonårsdottern och kämpar på alla sätt. Lovisa som bär sitt första barn i magen men inte har sagt något om det kommande barnbarnet till sina trätande och skilda föräldrar. Gunnar som kämpar för livet i vattenmassorna och samtidigt oroar sig för sin senila och allt mer aggressiva hustru. Henny som mest tycks älska sina pioner och materiella ting men som väljer med hjärtat när katastrofen är ett faktum. Adolf med sin älskade Saab, med sin specialutrustning som inte alltid är ett skydd.

Jag tycker om att Niemi låter personernas historier var separata, att han inte låter alls vägar korsas på olika sätt. I en katastrof som denna kommer inte alla att mötas. Alla kommer att kämpa för sitt liv på egen hand och på den plats de befinner sig just då. Att låta berättelserna förbli egna enheter skapar därför trovärdighet. Den sammanbindande länken blir istället älven och den isande kylan från vattnet. Det är nästan så jag fryser själv under min yllefilt. Fallvatten är en roman som verkligen bär fram mig som läsare, tempot och språket är raskt, och det enda som gör att jag ibland måste stanna upp i min läsning är det faktum att jag somnar. Om jag börjat på en ledig dag hade det här absolut kunnat bli en sträckläsningsbok. En riktigt bra start på höstlovsläsningen!