det är inte mig ni söker

Det här är det sämsta jag någonsin läst. Enda anledningen till att jag gav den så många chanser och till slut lyckades läsa strax över en tredjedel är att jag fick den i julklapp och kände därför att jag inte vill ge upp alltför snabbt.

Jag är totalt ointresserad av Bob Dylan, men det i sig gör inte att jag avfärdar boken eller innehållet. Jag har till exempel sett filmatiseringar om andra pop- och rockmusiker som jag inte vurmat för och ändå gillat filmerna och jag har läst biografier om konstnärer och arkitekter jag inte haft någon relation till innan och funnit läsningen intressant. Men, David Daltons bok Det är inte mig ni söker: jakten på Bob Dylan är mer än vad jag klarar. 

Boken utgörs av sida upp och sida ner med namedropping. Det är musiker efter musiker i alla möjliga genrer med koppling till Dylan som nämns och möjligen är det superintressant om man kan allt om amerikansk folkmusik etc, men för den oinvigde blir det olidligt. Som att Bob Dylan inte gjort något endaste dugg i sitt liv utan att det går att relatera till minst fyra musiker. Dylan omnämnas också i diverse religiösa termer som det ständigt återkommande "folkmusikens Messias" men han omnämns även som profet. Han "predikar" och "tar gudomlig diktamen". Hans stölder av musikslingor framstår som helt unika (för ingen författare/musiker/poet före honom har ju någonsin snott eller starkt inspirerats av någon annan ...) och hyllas ohämmat. Lägg därtill något jag har extremt svårt för - drogglorifiering av det slag att amfetamin fick hans sinne att öppnas så han kunde vara kreativ. Dessutom är språket svamligt och därmed onödigt ordrikt. Något som i sig retar gallfeber på mig.

Jag har verkligen ingenting positivt att säga om den här boken, men en sak har jag lärt mig. Om du dyrkar din idol som om hen vore en gud och hens verk framstår som religiösa upplevelser för dig bör du inte skriva en bok om hen. Det blir helt enkelt inte bra.