ditt liv och mitt

Min relation till Majgull Axelsson är lite varann-gång-artad och eftersom jag blev riktigt gripen av Jag heter inte Miriam borde jag kanske ha förstått att jag inte skulle bli riktigt lika förtjust i Ditt liv och mitt. Fast om jag skall vara ärlig är jag inte helt säker på att det handlar om boken. Det kan också vara uppläsaren som är problemet. Jag brukar göra i princip allt för att undvika Katarina Ewerlöf, men eftersom hon är uppläsare till så otroligt många böcker är det svårt ibland att undkomma henne. För min del blir det alldeles för mycket dålig teater och dessutom alldeles för intensivt för min smak. När hon läser Axelssons bok är det liksom hysteri, aggressivitet, gråtmildhet och allt däremellan mest hela tiden och jag föredrar en neutral uppläsare som låter mig själv få bilda mig en uppfattning om karaktärerna, stämningarna och som låter mig uppleva boken så mycket som möjligt på egen hand. Med Ewerlöf som uppläsare får man en färdig tolkning och det retar mig.

Boken kretsar kring Märit som är på väg till sin gamla hemstad för att fira sin 70-årsdag, men finner sig själv stiga av tåget i Lund istället. En stad hon undvikit i femtio år för här finns alldeles för svåra och mörka minnen. Minnen som handlar om hennes bror som var svårt autistisk och hamnade på Vipeholm, en anstalt för så kallade sinnesslöa. Hon vet att han led där, men hon var för ung för att kunna göra något åt saken. Flera år efter att han placerats där och i samband med det blivit som en skuggfigur i familjen, han som man aldrig pratar honom, skall hon möta honom igen men under omständigheter som är minst sagt magstarka. Jag säger inte mer om exakt vad som sker, men det är bokens utan tvekan starkast scen och den lämnar ingen oberörd.

Majgull Axelsson belyser i den här boken en av folkhemmets alla skamfläckar - hur vi behandlade de som inte passade in. Personligen skulle jag kanske hellre välja "behandlar" för nog är det fortfarande på många sätt svårt att avvika från samhällets snäva syn på normal. Det gör att bokens tema är högaktuellt och applicerbart på ett flertal grupper i samhället. Men här finns också en inblick i 60-talets Sverige som är ett samhälle under utveckling. Kvinnor som börjar ta för sig och vill slå sig in på tidigare manliga arenor, men som motarbetas av den äldre generationen. Det är också en berättelse om övergrepp och vad det gör med en människa när hon tillbringar ett liv med att försöka förtränga det.

Vad är det då jag inte gillar? Ja, förutom själva uppläsningen som förstör boken för mig så är det också Märit. På något sätt kommer jag henne aldrig nära. Hon är för mig som en slags symbol för tiden och för hur livet kan bli för en kvinna som var ung på 60-talet. Hon har också en ständig följeslagare i form av en inre röst som anmärker på och har åsikter om det mesta hon gör eller tänker. Jag tycker den får för mycket plats och Märit liksom drunknar i den under vissa delar av berättelsen. Jag hade också förväntat mig en mycket tydligare uppgörelse med anstalter som Vipeholm och hur människor som hamnade där behandlades. Jag tycker det försvinner bland allt annat mellan varven och det är synd och för mig drar det ner betyget, tyvärr.