kåda

Kåda av Ane Riel är inte en deckare i vanlig bemärkelse. Här finns ingen polis eller liknande som utreder brott, det finns en nyfiken pubägare, men han dyker upp först på slutet. Istället finns här en familj som lever isolerad och där fadern har en idé om att det som dödas i mörker inte känner någonting. Men det är inte dödande eller mord som utgör huvudpoängen i boken. Det är familjens hela situation och det är framför allt genom barnet, den unga Liv, vi får ta del av deras tillvaro.

På en avskild gård med långt till grannarna på den danska landsbygden lever Liv med sin mor och far. För att de skall kunna hålla kvar Liv på gården och för att hon skall slippa gå i skolan och träffa andra människor har de ljugit för myndigheterna och iscensatt hennes död. Modern är sängliggande och blir bara större och större för var dag som går. Fadern samlar saker och fyller hemmet till bristningsgränsen och hans eget mentala tillstånd blir även det allt mer på gränsen mot totalt vansinne. Det är i denna värld av misär och kaos som Liv växer upp, men hon vet inget annat och tycker att det är fantastiskt att hennes pappa kan så mycket om livet, men också om döden. För i Livs familj är döden inget konstigt, den finns närvarande på många olika sätt och mest hela tiden.

Det här är en bok där stämningen i sig nästan blir en andra huvudperson och där spänningen ligger i att man som läser vill veta hur det skall gå för alla tre där i ensamheten, galenskapen och utsattheten. Det finns egentligen många lager i den här berättelsen och för ovanlighetens skull när det gäller en bok krimgenren känner jag att den måste få landa lite i mig. Jag behöver fundera på vad det egentligen är för familj jag mött och hur allt kunde gå så fel. Det blir för mig nästan mer socialrealism än deckarkänsla när jag läser den här boken och om jag skall vara helt ärlig är det bara ett stort, stort plus.

(Rec.ex från Modernista)