Herr Lehmann av Sven Regener beskrivs som en tysk kultroman. Varför den är det låter jag var osagt, men den utspelar sig i alla fall hösten 1989, precis innan murens fall. Herr Lehmann, som alla börjat kalla honom för att han snart skall fylla trettio, vill hellre bli kallad vid sitt förnamn, men ingen bryr sig nämnvärt om det. Han har bott i Berlin i några år och klarat sig undan från besök av föräldrar, men nu tänker de komma till Berlin och gå på teater. Herr Lehmann är inte glad. Inte bara för att han måste visa upp sitt liv för sina föräldrar utan också för att han måste ta sig till det förhatliga Kudamm (och här har väl jag och Herr Lehmann i princip samma inställning ...), Han försörjer sig som bartender på ett litet Kneipe kallat Einfall och har en chef som är en aning märklig och gäster som är ännu märkligare. Hans bäste vän Karl är på gränsen till sammanbrott och genombrott som konstnär i en salig blandning. Lägg därtill den rundlagda kockan Katrin som fångar Herr Lehmanns hjärta, en sällsamt ful hund, en herrans massa weizenbier och ett evigt kringflackande i Kreutzberg så har ni boken i ett nötskal.
Boken har en viss humor och den underhåller mig, men jag skrattar mig inte fördärvad som utlovats av blurbarna. Inte så konstigt kanske, för jag har inte stenkoll på alla berlinstadsdelar, vad som var typiskt öst och väst där på 80-talet och jag missar förstås en del underliggande tyska poänger, men det gör inte så mycket. Boken sticker ut från mängden och Herr Lehmann är en sådan där typ som jag i lagom doser skulle gilla att hänga med för jag gillar hans ironiska drag och hans sätt att se krasst på tillvaron. Men, något bestående minne tror jag väl inte att jag kommer att ha av den här boken, kultromanstatusen till trots.
Mmm-m Berlin. Bästa staden!
SvaraRaderaHåller med!
Radera