Taina Adolfssons bok Påtvingat liv är boken om hennes eget liv. När hon är sex år, efter att hennes mor dött, tvingas hon lämna Finland och förlorar därmed kontakten med de flesta av sina släktingar. Hon blir adopterad av ett svenskt par där mannen under hela hennes uppväxt utsätter henne för sexuella övergrepp, något som kvinnan är medveten om men väljer att blunda för. Kvinnan är hård och elak mot Taina och kallar henne ofta för dum och tjock. Taina saknar ständigt hemlandet och den svenska mannen och kvinnan blir aldrig mamma och pappa för henne även om hon tvingas kalla dem för det.
Uppväxten sätter sina spår i Taina, men även hennes bröder, som skymtar i bakgrunden, går det rätt illa för. Det är en familj full av sår helt enkelt och alkoholen skall komma att spela en alltför stor roll, om än på olika vis, i syskonens liv. För Tainas del kommer livet att kantas av trassliga relationer och svårigheter i relationer samt en oförmåga att säga nej och stå upp för sig själv. Först på äldre da'r lär hon sig att göra det, men det är en kamp.
När man läser Adolfssons bok är det tydligt hur barndomens övergrepp förstört hennes självkänsla och förmåga att knyta an till andra människor. Men för Adolfsson är det inte bara övergreppen som är problematiska. I slutet av boken framför hon skarp kritik mot utlandsadoptioner och menar, med hänvisning till statistik om ohälsotal o dyl bland de adopterade, att adoptioner från andra länder borde upphöra. Hon skriver att barnet berövas sin kultur, sin tillhörighet. I Adolfssons värld är utlandsadoptioner ett egoistiskt beteende som bättre bemedlade människor, företrädesvis i den rika världen, ägnar sig åt. Jag kan inte säga om hon har rätt eller fel då jag är alldeles för dåligt insatt i hela adoptionsfrågan och den problematik som finns kring den, men det är den ståndpunkt hon för fram i tydliga ordalag och på något sätt är det också det som stannar kvar i mig. Det är något som skaver med resonemanget, men jag är som sagt för dåligt insatt för att egentligen ha någon åsikt.
Låter som en hemsk men ändå så läsvärd bok.
SvaraRaderaJa, hon har verkligen inte haft något lätt liv, men det finns ändå ljusglimtar och den är inte skriven på ett snyftigt sätt, snarare sakligt.
Radera