skäl

Först. Galet snygg framsida. Nu till innehållet.

I Emma Holms debutroman Skäl finner vi två huvudkaraktärer - Vera och Iris. Vi får följa dem i två olika tidsperioder - dels 1997 och några år framåt när de är i början av puberteten och tillbringar somrarna tillsammans med vännen Joakim, dels 2007 när de just hittat tillbaka till varandra och ger sig ut på en roadtrip för att hämnas.

Holms styrka ligger i språket. Med träffsäkra beskrivningar och välvalda ord lyckas hon förmedla såväl stämningar som persongestaltningar med en sällsynt skärpa. Samtidigt blir det aldrig sparsmakat eller pretentiöst poetiskt. Det här är lättläst, samtidigt som det skulle vara väl värt att läsa långsamt för att verkligen ta del av språket. Handlingen i sig bjuder på barndomsskildring där mycket av de sedvanliga ingredienserna som vuxenvärldens distans, sexualiteten som ligger på lur, leken som fortfarande finns där. Det är väl skildrat, men det är mer en effekt av den språkliga hanteringen än innehållet i sig. När vi möter tjejerna 2007 är de lite vuxnare, går på filmvetarfest och försöker hitta tillbaka till varandra genom sin roadtrip med målet att hämnas på ett händelse som ligger sju år bakåt i tiden. Det går knaggligt och kanske är det inte möjligt att ta upp en vänskap som avbrutits i så unga år.

Trots en helt ok handling och ett språk jag uppskattar känner jag ändå inte särskilt mycket för boken. Jag hålls hela tiden på distans och det är något jag känner igen från andra lite yngre svenska författare som Lyra Ekström Lindbäck och Linna Johansson (ja, vi är jämngamla och ung är relativt ...). Blasé är ett ord som dyker upp i mitt huvud. Deras karaktärer är alla lite lätt blasé och i kombination med en distanserad berättare gör det att samma känsla smyger sig in i mig som läsare. Inte ens en hämnd på ett övergrepp lyckas riktigt engagera karaktärerna i Holms roman. Jag undrar varför och får nog fortsätta att göra det.

(Rec.ex från Modernista)