6 aug. 2012

den femte årstiden

Den femte årstiden (pocket)

Det är sällan jag blir direkt illa berörd av en deckare, men Mons Kallentofts Den femte årstiden lämnar en bitter eftersmak. Det finns en del brutala scener i boken som jag nu måste försöka tränga undan för att slippa ha dem på hjärnan när jag skall gå och lägga mig (mardrömsvarning!). Tur att detta inte var en kvällsläsningsbok!

Förutom obehagliga scener av värsta sexualsadistiska sort, blir jag också illa berörd över hur män med makt tycker att de ska kunna bete sig hur som helst. Att de som kommit upp sig i samhället skall gå fria från misstankar. Jag irriterar mig också på det hemliga sällskap de alla tillhörde under sin studietid. Varför blir jag irriterad på dessa saker? Jo, för att de titt som tätt, världen runt, kommer fram att det är så här det går till. Detta hålla-varandra-bakom-ryggen måste ju ha någon gräns kan jag tycka. När någon går helt överstyr måste andra reagera och agera. Så borde det i alla fall vara i den bästa av världar.

Ja, nu är ju det här en deckare så jag skall väl inte säga mer om handlingen. (Har nog redan sagt för mycket i min ilska ...)

Något jag dock kan kommentera utan spoilervarning är Kallentofts språk. Minns att jag blev helt betagen när jag läste Midvinterblod, ingen annan i genren skrev på det sättet. Så är det fortfarande, men nu jag tycker det är svårt att komma in i hans böcker på grund av språket. Det blir alltid lite segt i början. Så många tankar som svävar omkring och korta meningar staplade på varandra. Kallentofts språk passar dock utmärkt för uppläsning och Torsten Wahlund gör det mästerligt. Oavsett om jag läser själv eller lyssnar till Wahlunds brummande stämma finns det dock en sak som jag hoppas försvinner från Kallentofts framtida böcker - de eviga viskandet från de döda. I Den femte årstiden hoppade jag helt över alla dessa kursiverade avsnitt och jag kan inte säga att det på något sätt förstörde läsupplevelsen.

Men, sega inledningar eller ej, jag kommer definitivt att fortsätta läsa om Malin Fors, Zeke och de andra på Linköpingspolisen för de har blivit som gamla bekanta och jag vill inte sluta följa dem. Nästa serie har de fyra elementen som tema och första boken i den serien finns redan utgiven - Vattenänglar.



6 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, det var den trots de rysliga brotten. :)

      Radera
  2. Usch då!
    Men jag måste nog läsa ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är både usch och bra samtidigt. Konstigt att det där händer så ofta i litteraturen värld. :)

      Radera
  3. Jag står i kö på Vattenänglar på biblan. Man vill liksom veta hur det ska gå för Malin och hennes dotter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst vill man! Hoppas att Malin håller sig nykter.

      Radera