aphuset

Isabel Duncan jobbar på ett språklaboratorium och har lärt ett antal bonoboer, en slags människoapa, att samtal med hjälp av teckenspråk. En dag exploderar en bomb i anläggningen och aporna försvinner från området efter att en okänd person har köpt dem. Isabel, som skadas svårt i explosionen, är förkrossad och orolig för sina apor. Vad som hänt med aporna uppdags snart - de är huvudpersoner i en dokusåpa där tittarna dygnet runt kan titta på aporna inne i det specialbyggda huset. Apornas vidlyftiga sexliv lockar tittare och snart teckentolkas också programmet för att tittarna skall veta vad bonoboerna säger. Isabel åker till staden där dokusåpan spelas in för att, tillsammans med några bundsförvanter, försöka få tillbaka aporna.

Parallellt med Isabels berättelse möter vi också journalisten John, som på uppdrag av sin tidning besöker Isabel och aporna samma dag som explosionen sker. En illmarig kollega lyckas sno Johns story och han får strax därefter sparken. Efter mycket om och men och en flytt till LA, får han via en illa ansedd skvallerblaska tillbaka uppdraget att bevaka aporna, fast nu utifrån dokusåpaperspektivet. Naturligtvis korsas Johns och Isabels vägar än en gång.

Det är ganska trevlig bok, särskilt avsnitten med aporna. Jag har alltid gillat att titta på dokumentärer och naturfilmer om människoapor av olika slag så jag hade gärna sett ännu mer av aporna i boken.. Delarna i boken där aporna samtalar med och umgås med Isabel bygger på riktiga forskningsresultat och jag tycker det är så häftigt att människor och apor kan kommunicera så bra med varandra.

I övrigt har Aphuset av Sara Gruen några problem. Persongalleriet är för stort och det gör att vissa trådar blir mindre intressanta och att många personer knappt utvecklas alls. Isabels assistent förblir till exempel rätt platt och genomgående är de onda onda och de goda goda, med undantag av den man som är Isabels chef och pojkvän. Även om boken är lättsam och charmig innehåller den uppenbar kritik mot dels det ökande utbudet av dokusåpor och dels hur (vissa) människor tycker att de kan behandla djur. Detta hade dock kunnat var vassare formulerat och på så sätt varit en mer bärande del av berättelsen. Romanen blir lite otydlig och jag hade föredragit en mycket allvarligare ton. Inslagen av spänningsroman är inte heller något jag applåderar, även om själva explosionen i börjar fungerar riktigt bra och driver berättelsen framåt.

Jag älskade Gruens Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow (Water for Elephants), men Aphuset lyfter tyvärr aldrig riktigt och omdömet blir ett OK, men inte mer än så.

Rec.ex. från Bazar.