Jonas Gardell är arg. Fäller tårar. Det kan man läsa i intervjun i Vi Läser. Jag läste intervju efter att jag läst Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken, första delen i hans stora romanprojekt om när HIV/Aids kom till Sverige, till Stockholm, till hans vänner. Man behöver inte läsa intervju för att märka att Gardell vill göra upp med sin ilska, det märks även i boken och det är ingen nackdel. Det ger nerv till texten och jag kan verkligen förstå hans ilska efter att ha läst boken.
Jag har många gångar fascinerats över Gardells förmåga att med relativt få ord och ett okomplicerat språk förmedla känslor av utsatthet och utanförskap och det lyckas han mycket bra med även i Torka aldrig tårar ... Huvudkaraktärerna är Rasmus och Benjamin. Rasmus från värmländska Koppom, endabarnet, den väl omhändertagne, som måste lämna (fly) från den lilla orten till storstaden för att kunna vara den han är. Benjamin, ett nitiskt Jehovas Vittne som bor i den storstad som Rasmus längtat till, men som ändå inte kan ge sig hän, leva ut. I boken finns även en rad andra, som Paul, öppet homosexuell och den som på olika sätt ger Rasmus och Benjamin en första inblick i de homosexuellas värld i ett Stockholm som såg så annorlunda ut i början av 80-talet.
Det är tiden precis innan HIV/Aids har upptäckts, men det börjar komma rapporter från USA om en sjukdom som sprids bland de homosexuella, men ingen bryr sig särskilt mycket om de tidiga varningssignalerna. Männen träffas i parker, på bastuklubbar, på kända adresser. Ingen frågar efter kondom, ingen använder kondom. Det är korta snabba möten utan några planer på att avslöja vem man är, inga namn är nödvändiga. Fyra år tidigare var homosexualitet fortfarande ansett som en sjukdom. Läkare vägrar behandla de som tidigt insjuknar i den sjukdom som skall ta så många unga mäns liv. Kvällstidningar bedriver hetsjakter och myndigheter räknar inte alls med några homosexuella par. Det är en sorglig berättelse både som bok och som samhällshistoria. Det är viktigt att någon skriver om det som skedde och kanske är det få eller ingen som är mer lämpad än Jonas Gardell.
Del 1 Kärleken är minst sagt läsvärd, men kanske ännu mer så är den viktig, och det gör mig inget alls att det tydligt märks att boken är en slags upptakt inför de kommande två delarna. Detta är ju en roman i tre delar och jag önskar så att de andra två delarna gick att läsa nu på en gång, men de kommer under 2013. Känner mig fylld av någon slags sorgsenhet efter att jag läst boken. En känsla som hänger samman med den svenska historien. Det finns så mycket vi inte vill låtsas om, så mycket som inte passar in i bilden av oss själva som liberala och öppna. Det finns så många rester kvar av vårt mörka arv, så mycket som är värt att bearbeta och skriva om. Gardells bok är därför välkommen och jag hoppas att ännu fler än hittills skall börja skriva skönlitterärt om olika delar av den obekväma svenska historien.
(Inlägget är en repris och publicerades tidigare på min gamla blogg http://bohemianrhapsody.blogg.se. Eftersom jag inte fick boken som recensionsexemplar bloggade jag om den så snart jag läst den.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.