Nobelpriset i litteratur år 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro - en författare jag redan läst sedan tidigare och visste att jag gillade. I den traditionsenliga bokjulklappen från lillebror låg Nocturner av nämnda författare och jag har läste den som en novellsamling skall läsas: en novell lite då och då.
Totalt innehåller boken fem noveller som alla har musik, uppbrott och förändring gemensamt. Det är noveller som är lätta att läsa, med ett språk som är skönt befriat från krångel och tjusiga formuleringar. Samtidigt är det noveller som nog skulle ha gått att prata ganska mycket om i en bokcirkel. Det lättillgängliga gör nämligen att de riskerar att bli lästa bara på ytan. Jag hade gärna pratat om dem, bollat dem med någon annan för att verkligen tränga in i dem, göra dem betydligt mer minnesvärda.
I de fem novellerna möter vi i den första, Schlagersångaren, en gatumusikant som i Venedig möter sin gamla jazzidol och tillsammans försöker de sig på att hålla serenad för idolen hustru. I den andra novellen, Come rain or Come Shine, åker en man hem till sina gifta vänner, men äktenskapet är inte vad det en gång varit och kanske känner ingen av dem varandra så väl som man skulle kunna tro. I den tredje novellen, Malvern Hills, som också är min favorit, hamnar vi på den engelska landsbygden där en slacker från sta'n tillbringar sommaren hos sin syster. Systern driver ett café och slackern gör väl det mesta för att slippa hjälpa till och vill istället mest ta med sig sin gitarr upp bland kullarna och skriva musik. Till caféet kommer ett tyskt par, på ytan mycket lyckligt, och musiker till yrket. Jag tycker om att det finns så mycket under ytan här och att allt inte är vad det ser ut att vara.
I de två sista novellerna återvänder personer från tidigare noveller, nämligen idolens hustru och gatumusikanten. Idolens hustru dyker upp i den fjärde novellen, Nocturne, där en musiker, på uppmaning av sin manager och för att få karriären att ta ett steg framåt, låter skönhetsoperera sig. Idolens hustru har rummet intill på hotellet patienterna tillbringar tiden efter operationen. De träffas ibland, utan att något större tycke egentligen uppstår, och mest för att de har viss nytta av varandra. Den sista novellen, Cellisten, är den som lämnar mig mest oberörd trots att den kanske mest intressanta karaktären finns där - en kvinna som är övertygad om att hon är en virtuos på cello utan att någonsin lärt sig spela instrumentet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.