Igår kväll lyssnade jag klart på Mikael Bergstrands bok Delhis vackraste händer (uppläsare: Björn Granath) och jag måste säga att jag fann den lite tråkig. Huvudpersonen Göran Borg är en typiskt medelålders man som är lite bitter på livet efter en skilsmässa och som har ett jobb som han för längesedan tröttnat på. När han så får sparken får han ett erbjudande från en vän att följa med till Indien. Det kändes ju lite äventyrligt så jag tänkte att nu lyfter nog berättelsen, men det hela tuffade mest på i maklig takt. Han blir efter några mer eller mindre intressanta händelser (läs turistdiarré) kvar i Indien och visst finns det en kvinna med i bilden. En gift sådan. Inte helt oproblematiskt således.
Görans liv i Indien blir liksom bara en vardagsskildring utan större poäng eller berättarlust. Han blommar upp lite i sitt yrkesutövande när han jobbar som frilansjournalist, men att han skulle avslöja barnarbete i textilindustin känns tyvärr förutsägbart som så mycket annat i berättelsen.
Det bästa med boken tycker jag är Görans indiske vän Yogi. Han är en lite lustig figur med en besvärlig mamma och många tankar om hur gudarna skall kunna hjälpa både honom och Göran till ett bättre liv. Jag tycker också om att få en inblick i New Delhis stadsbild, men på det stora hela är detta en rätt ointressant bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.