inbox (1)

Österrike är ett land jag sällan besöker litterärt men jag var i Wien i somras och tanken var att jag skulle läsa Daniel Glattauers bok Inbox (1) i samband med den resan, men glömde liksom bort det. Så, bättre sent än aldrig, nu har jag läst den. Var den värd att vänta på? Nja ... Men helt ok läsning var det och jag hade viss behållning av boken.

Jag gillar konceptet brevroman och på sätt och vis kan man väl säga att Glattauers bok är just det om än brev är i form av mejl på 2000-talet. På grund av några felskickade mejl, till följd av två mejladressers likhet, börjar Emmi och Leo att mejla med varandra. De lär känna varandra, bygger upp en slags relation, blir glada och irriterade, för veta brottstycken om den andras vardag och de blir båda allt mer beroende av den andras mejl. Emmi är lyckligt gift säger hon och är ovillig att berätta särskilt mycket om sin familj. Leo är singel men har en syster som får en lite biroll i Emmi och Leos historia. Efter ett tag blir det oundvikligt för våra mejlande vänner att inte diskutera om de skall ta steget och ses i verkligheten och vilka konsekvenser det i så fall skulle få.

Jag blir aldrig tillräckligt engagerad för att ha någon egentlig åsikt när det gäller om de skall träffas eller inte träffas. Jag tycker istället att det mest intressanta med boken är Glattauers sätt att via korta och långa mejl, många gånger med riktigt fyndiga formuleringar, låta oss ta del av hur en mänsklig relation växer fram och genomgår olika faser. Jag fnissar lite med Leo och Emmi ibland och blir irriterad på dem  när det beter sig som barnungar fast de båda uppenbart är vuxna människor. Det är något med brev/mejl som möjliggör för läsaren att få den känslan för romanfigurerna. Kanske att boken är lite lång (trots att den bara är ca 200 sidor) för det finns några småsega passager, men som avkopplande helgläsning rekommenderar jag den absolut.