monster

Jag såg ett avsnitt av Kungarna av Tylösand och det var bland det värsta jag sett i dokusåpaväg. Hur ett produktionsteam kan få hälla i ungdomar så mycket sprit och kalla det tv-underhållning övergår fortfarande mitt förstånd. Jag har också sett ett par youtube-klipp med Jocke och Jonna för att några på jobbet pratade om att deras barn följde dem och jag visste knappt vilka de var. Jag fastnade inte för deras kanal. Som ni förstår är jag egentligen inte alls målgruppen för Joakim Lundells bok Monster, men ibland känner man ju bara för att läsa en storsäljare.

I medier har det skrivits en hel del om hur mamman skildras i boken. Med tanke på det trodde jag nog att boken skulle uppehålla sig mer kring det, men det är egentligen en väldigt lite del av boken. Men, tillräckligt för att man skall förstå att det här är en mamma som missbrukar, som inte förmår älska sin son och som totalt misslyckas med föräldraskapet. Lundell skildrar i boken hela sitt liv fram till nu och det är fullt av utanförskap, droger och missbruk, hemlöshet och vänner av slaget "med såna vänner behöver man inga ovänner". Bloggandet ger honom tidigt en hel del följare (för tydligen är det omåttligt intressant att se en människa smörja in sig i bajs eller runka på bisarra sätt ...) men det skall dröja flera år innan han tjänar några pengar alls på den, så pengar från soc är en livsnödvändighet.

Sedan boken skrevs har Joakim Lundell separerat från sin fru Jonna och de har lagt ner sin youtubekanal. Lundell satsar nu på musiken. Jag önskar honom lycka till med det och hoppas att hans liv blir bättre och bättre för hittills verkar det ha varit en mycket tuff resa.

koka björn

Mikael Niemi är en författare med god variation på genrer och bokligt innehåll. Jag läste som de flesta andra Populärmusik från Vittula när den kom och blev förtjust. Därefter har jag läst hans katastrofskildring Fallvatten och rymdäventyret Svålhålet och visst finns det något i hans författarskap som tilltalar mig så det var rätt givet att jag skulle ge mig i kast med hans senaste bok, Koka björn.

I Koka björn återvänder Niemi till sina hemtrakter runt Pajala, men året är 1852. Fram över trakten drar väckelsen och bokens ena huvudkaraktär, Prosten, är den som leder det hela. Det är uppenbart att det är den verkliga prästen Lars Levi Laestadius, grundaren av laestadianismen, som fått stå som förlaga till bokens prost, och det gör det hela extra intressant tycker jag. Erkänner villigt att jag är för dåligt påläst om Laestadius för att veta vad i boken som är ren fiktion och vad som hämtat från faktiska händelser i hans liv, men det gör ju bara att jag kan fundera på det samtidigt som jag läser och lyssnar på boken. Ja, jag gjorde både och. Läste de första kapitlen, men så såg jag att det var en författaruppläsning och då gick jag över till lyssnandet. Niemi är värd att höra!

Men, nu är ju detta inte en fiktiv roman om religiös väckelse enbart. Det är också något av en deckare där Prosten och Jussi, den samepojke som han låtit växa upp hos sig, bedriver en slags privat utredningsarbete vid sidan om polisväsendet. Ett tämligen inkompetent polisväsende måste nog sägas. Det hela börjar med att en ung vallpiga hittas död i skogen och inledningsvis tror alla att det är en slagbjörn som dödat henne och det bestäms att björnen skall dödas. Prosten gör dock vissa fynd som tyder på att det inte kan vara en björn som gett sig på flickan. En våldsverkare tycks härja i bygden och med den kommer ondskan närmare och kanske är det inte bara unga kvinnor som svävar i fara utan kanske är hela väckelsen hotad.

Jag både tycker om och tycker inte om Koka björn. Det är en långsam bok, stundtals så långsam att jag tänker att jag ger upp, men ändå händer det hela tiden något litet som driver berättelsen framåt. Det kan vara en ny ledtråd, en församlingsbo som behöver Prostens hjälp, någon inblick i det samiska, länsmannens dumhet, orättvisan och bristen på förståelse för andra tankesätt, den utsatthet Jussi befinner sig i eller en föraning om vad som skall ske härnäst. Det är ständigt något som håller mig kvar och jag tycker också att den växer hela tiden. Jag anar att det här kan vara en sådan där bok som måste landa i en innan man egentligen kan säga vad man tyckte om den. Den är liksom ganska mycket på något sätt. Mustig är ett passande ord. Saker kommer nära, men inte så nära att boken smyger under skinnet. Ja, den är rätt speciell, men läsvärd på sitt sätt. Kärv kärlek skulle man kanske kunna säga.

(Rec.ex från Piratförlaget)

en droppe midnatt

Tidigare i veckan var det bokcirkelträff och boken vi läst denna gång var En droppe midnatt av Jason "Timbuktu" Diakité. Min relation till Diakité består av korta inslag på tv i olika sammanhang där han alltid ger ett sympatiskt och klokt intryck och så har jag förstås hört hans mest kända låtar på radion. Ingen större kännedom om honom alltså. Jag hade inte heller några förväntningar på boken, om något så trodde jag väl kanske att det skulle bli en rätt trist upprabbling av spelningar och prisutdelningar. Så fel man kan ha!

Jag valde att lyssna på den här boken eftersom det är Jason Diakité som läst in den och det gav verkligen en extra dimension. Hans skånska blandat med den tydligt amerikanska engelskan är bara det en upplevelse. Jag visste inte ens att han hade amerikanskt påbrå - så stor var min okunnighet om denna svenska artist. Det tog inte lång stund innan jag var helt fångade av boken som verkligen är något helt annat än jag väntat mig. Det är en självbiografi, eller kanske snarare en familjebiografi som en i bokcirkeln uttryckte det, men det är i ännu högre utsträckning en bok om identitet, om att söka sin plats, om amerikansk historia, om de svartas situation då och nu. Diakité beskriver på många sätt ett USA som sällan skildras i våra massmedier och det blir en viktig påminnelse om hur svårt det sociala arvet är att undkomma. Det är också en bok om en föräldrageneration som byter hemland och i slutändan egentligen inte tycker att något land är särskilt bra, men ändå nostalgiskt drömmer om båda.

Jag gillar den lite distanserade intellektuella blick Diakité använder för att få syn både på sig själv och på andra i sin familj. Det gör att boken inte blir en känslosam historia utan snarare en slags undersökning och en inblick i hur identitetsskapande går till när man inte tillhör majoritetssamhället och därmed får så mycket gratis. Samtidigt skall sägas att Jason Diakité själv kommer från en akademisk miljö och på vissa sätt är privilegierad och det ger ännu en dimension på identitetssökandet.

Ja, den här boken har verkligen så många olika delar som är intressanta att få ta del av och jag kan faktiskt säga, vilket nästan förvånar mig själv, att jag varmt rekommenderar En droppe midnatt, särskilt i ljudboksformatet.

jag kallade honom slipsen

Milena Michiko Flasar, författare med japanskt-österrikiskt påbrå, har skrivit boken Jag kallade honom Slipsen som är en av höstens stillsamma pärlor väl värd att läsa. Den är på bara 245 sidor, med korta kapitel, mycket luft och finns en hel del skrivet mellan raderna utan att det på något sätt blir otydligt eller svårt. Det känns väldigt japanskt på något sätt. Ja, jag gillar denna bok!

Taguchi Hiro är en 20-årig japansk hemmasittare. Japanerna kallar dessa personer, som inte bara dragit sig undan omvärlden utan också sin egen familj och ytterst sällan lämnar sina rum, för hikikomori. En dag bestämmer sig Taguchi Hiro trots allt för att ta sig ut ur sitt rum och tar sig till en park där han placerar sig på en parkbänk. Där sitter han sedan hela dagarna och studerar det som händer runt omkring. Mittemot sätter sig en dag en salaryman, så kallas kontorsarbetande män i Japan. Han återkommer dag efter dag och till slut bryter de tystnaden och närmar sig varandra. Med tiden skall de öppna sig alltmer för varandra, men vad de säger och berättar för varandra låter jag er själva upptäcka.

Detta är ingen sötsliskig historia om en ung man som får vägledning och vishet av en äldre herre och sedan skriver ner klokskapen i en bok. Det här är två personer som brottas med skuld, sorg, saknad och som bara förmår öppna sig för en främling och där främlingskapet är förutsättning för hela berättelsen. Det finns något djupt existentiellt över hela berättelsen och den har en ton av allvar. Den tål att funderas på och det är ett bra betyg.

(Rec.ex från Nilsson förlag)

eleanor oliphant mår alldeles utmärkt

 

Jag kan inte låta bli att visa både omslaget till den inbundna versionen och till ljudboksversionen av Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman. När jag bläddrade igenom Höstens böcker var det omslaget till den inbundna versionen som fångade mitt intresse (den till vänster). Omslaget på ljudboksversionen har den precis motsatta effekten på mig. Jag var bara tvungen att kommentera detta då. Nu över till själva boken - för den är bättre än båda omslagen faktiskt.

Eleanor Oliphant lever ensam och klarar sig utmärkt på egen hand. Hon skall snart fylla trettio, bor kvar i den första egna lägenhet hon fick av kommunen och jobbar på samma företag som hon började på efter universitetsstudierna. Livet är minst sagt inrutat, till och med lunchen är densamma varje dag, och helgerna firas med fryspizza från Tesco och två flaskor vodka. Eleanor mår enligt utsago alldeles utmärkt och hon behöver ingen annan i sitt liv. Hon håller sig på sin kant. Så dyker en av företagets IT-killar in i hennes liv, Raymond. Det börjar med att de räddar en gammal man, Sammy, som bara faller ihop på gatan. I Raymonds sällskap tvingas Eleanor på olika sätt ut ur sitt skal, men det här med att börja leva och inte bara överleva är svårt för Eleanor. 

Det kanske låter som en lättviktig roman, men det är det egentligen inte. Eleanors bakgrund är fylld av riktigt smärtsamma och traumatiska händelser och ju mer man som läsare får inblick i det desto mer förstår man den tillknäppta Eleanor och hennes skyddsmurar. Eleanor och Raymonds vänskap är också ovanligt fint skildrad och jag tycker om att saker i denna bok får ta tid utan att det blir segt. Detta är en bok om förändring, om att släppa in andra i sitt liv och om att växa som människa och Eleanors resa är värmande att följa, men tänker man sig in i hur det måste vara att vara Eleanor är den också djupt smärtsam. Det är en roman med allvar i botten, men samtidigt är den också rolig och underhållande och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om både Eleanor och Raymond, men också hela boken i sig. 

för oss är natten ljus

För oss är natten ljus är ännu en underbar liten feelgoodhistoria från Christoffer Holst. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag älskar Holst böcker. Det är så mycket värme och så fina personbeskrivningar och allt blir alltid så bra. Jag borde störa mig på det, för jag tycker ju egentligen inte alls som det sockersöta, men Holsts böcker vinner mitt hjärta varje gång.

I För oss är natten ljus möter vi en familj som befinner sig i USA för en begravning. Det är Oliver, en 18-åring som helst vill sitta i sitt pojkrum i Sollentuna och äta potatisklyftor. Jenny som är några år över tjugo och snart skall gifta sig med sin Dennis. Dan, den framgångsrik företagare och pappa till Oliver och Jenny. Maggan, mamma till Oliver och Jenny som efter skilsmässan från Dan kanske har blivit lite för glad i flaskan. Och så är det Malee, den unga kvinnan som Dan lämnade Maggan för. När de skall åka hem till Sverige igen visar det sig att det pilotstrejk och de blir ofrivilligt kvar i New York i fyra dagar. Eftersom hotellrummen är så dyra tvingas Dan kontakta sin syster Tammy som han egentligen inte har någon kontakt med. De dagar familjen tillbringar i New York blir fyllda av händelser, tårar, glädje, gräl, nya möjligheter och ett och annat hångel.

Mer säger jag inte om denna bok, men har ni inte läst något av Christoffer Holst tidigare är det dags. Han får en att le och må bra i hjärtat som ingen annan.

(Rec.ex från Bokfabriken)

kvartalsrapport

Redan mitten av oktober så här kommer en försenad kvartalsrapport för juli, augusti och september. Jag hade semester (och arbetslöshet som jag såg som semester) i nästan två månader, men med flytt och annat blev det inte så mycket läst som man kanske skulle kunna tro och i september började jag nytt jobb med allt vad det innebär (i mitt fall ingen ork till läsning). Summa summarum har jag ändå läst mer detta kvartal än de två tidigare i år och det är väl gott så, men något rekordår i antal lästa böcker kommer detta inte att bli. Totalt antal utlästa böcker under juli - september blev 24 stycken.

Landmässigt då? Några udda utflykter? Ecuador är mycket udda för min del - läser nästan aldrig något som utspelar sig i Sydamerika. I Nederländerna är jag också rätt sällan på litterära besök. Den finska sommaren märks i statistiken, men Sverige har verkligen dominerat detta kvartal.

Länder där böckerna utspelar sig:
Sverige (12 st varav 1 även utspelar sig på Bornholm och 1 även i Norge/USA)
USA (4 st)
Finland (3 st)
Norge (2 st)
England (1 st)
Nederländerna (1 st)
Ecuador (1 st)

Genre:
Roman: 19 st
Deckare/spänning: 3 st
Dagbok: 1 st
YA: 1 st

Inte ofta YA finns representerat på genrelistan, men plötsligt händer det! Och detsamma kan väl sägas om dagboken. Deckare och spänningslitteratur har inte lockat mig det gångna kvartalet.

Format:
Ljudbok: 13 st (varav 1 radioföljetong)
Inbundet: 10 st
Pocket: 1 st

E-bok: 0 st

Ja, när det blir lite för mycket runt omkring eller när orken tryter så faller jag tillbaka till ljudbokslyssnandet. Det är väldigt avkopplande för mig att lyssna på ljudböcker, men boktraven här hemma har nu växt sig så stor att jag nog måste börja läsa för egen maskin igen. :)

Till sist och som alltid:

Bästa roman: De oroliga av Linn Ullmann och Domaren av Ian McEwan
Bästa deckare/spänning: Leona - Tärningen är kastad av Jenny Rogneby

Tre månader kvar av detta år (ja, eller två och en halv snarare) - hoppas på några riktigt bra läsupplevelser!

____________________________________________________________
Lästa böcker juli - september
35 Domaren av Ian McEwan
36 Majken minröjare av Karin Brunk Holmqvist
37 Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen
38 Hjärtats mörker av Jonas Moström
39 Gränsen av Rikka Pulkkinen
40 En brasiliansk, med svans av Eva Rosengren
41 Låt det som varit vila av Marianne Cedervall
42 Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe
43 Berlinerpopplarna av Anne B Ragde
44 Min bästa väns fru av Peo Bengtsson
45 Leona - Tärningen är kastad av Jenny Rogneby
46 De oroliga av Linn Ullmann
47 En framtida hemmafrus bekännelser av Elin Eldestrand
48 Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead
49 De polyglotta älskarna av Lina Wolff
50 Onda boken av Kaj Korkea-aho
51 Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen
52 Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg
53 Honung och vinäger av Anne Tyler
54 Med askan i väska av Jelle Brandt Corstius
55 Idag ska allt bli annorlunda av Maria Semple
56 Swede Hollow av Ola Larsmo
57 Fårdagboken av Axel Lindén
58 Skäl av Emma Holm

fiskarmännen

Jag brukar ju alltid skriva om böcker så snart jag läst ut dem eller lyssnat klart på dem. Men, nu sitter jag här och det har gått en vecka sedan jag lyssnade klart på boken och tänk så mycket svårare det blir att skriva om den då. Detaljer försvinner liksom, men det stora hela minns jag i alla fall, så här kommer en liten text trots allt. :)

Fiskarmännen  av Chigozie Obioma läses i Radioföljetongens tappning upp av Hans Moseson något jag var lite skeptisk till, men han gör det riktigt bra och jag känner mig så härligt trygg när han läser. Det gillar jag! Boken i sig tilltalar mig också. Vi tas med till Nigeria under 90-talet och till en familj där fadern jobbar borta under veckorna vilket ger sönerna möjlighet att smita iväg på förbjudna uppdrag utan att modern vet om det. De fyra bröderna går till floden, där det är smutsigt och farligt, för att fiska, något de absolut inte får göra. Vid floden möter de en dag en galning vid namn Abulu som förutspår att en av dem skall dödas av någon av sina bröder. Detta blir starten på en nedåtgående spiral som drabbar hela familjen.

Det låter förstås som en tragedi, vilket det på många sätt också är, men tonen är inte tung och destruktiv. Det är snarare någon lättsamt över den, vilket stundtals går emot berättelsen i sig, men också tillför den en dimension som till stor del bidrar till att jag tycker så mycket om boken. Brödernas lojalitet till varandra är bokens centrum och parallellt med den finns vidskepelsen och de gamla trosuppfattningarna som blir en kontrast till det som närmast kan betraktas som en fond till berättelsen som helhet - världshändelser, inrikespolitik och ett modernt Nigerias framväxt. Det är snyggt gjort av författaren att balansera dessa delar utan att det blir för mycket. Men, trots allt är det ändå bröderna jag minns bäst från denna bok. De är så levande, så personliga. Jag tar dem till mig.

anna karenina på dramaten

   

                                             

Läsningen går trögt nu. Väldigt trögt. Mycket annat som tar min kraft och jag har svårt att fokusera på läsningen. Men, jag har lyssnat på en radioföljetong som jag kommer att skriva om här på bloggen nästa vecka.

Det finns ju annan kultur än litteratur och igår var jag, lilla mor och kära syster i Stockholm och såg Anna Karenina på Dramaten. Ojojoj så bra det var! Så rent och avskalat och ändå med så mycket känsla och passion. Jag har ju svårt för de klassiska ryssarna, men detta alltså! Wow! Livia Millhagen är alltid bra, men i denna uppsättning ännu bättre än väntat. Ja, ni fattar - gå och se den bara!

Bilder: Pressbilder från Dramaten

jag vet vem han är!

Bild från svt.se  

Nämen, kors i taket! En nobelpristagare jag inte bara känner till namnet utan som jag faktiskt läst. Känns nästan fånigt kul för det har aldrig hänt tidigare när det kommer till litteraturpristagarna. Givetvis är det storsäljarna jag har läst, Återstoden av dagen och Never let me go. När det gäller den förstnämnda var jag möjligen för ung för att riktigt uppskatta boken, men som jag älskade filmen! Den vill jag se om! Never let me go är en mycket läsvärd bok som jag kanske skulle kunna tänka mig att läsa om (fast jag läser ju typ aldrig om böcker).

Ni som följt mig över tid vet att jag alltid får en bok av nobelpristagaren i julklapp av min lillebror. I år är jag inte bara nyfiken, i år ser jag verkligen fram emot att få läsa något mer av Kazuo Ishiguro.