29 okt. 2017

koka björn

Koka björn (inbunden)

Mikael Niemi är en författare med god variation på genrer och bokligt innehåll. Jag läste som de flesta andra Populärmusik från Vittula när den kom och blev förtjust. Därefter har jag läst hans katastrofskildring Fallvatten och rymdäventyret Svålhålet och visst finns det något i hans författarskap som tilltalar mig så det var rätt givet att jag skulle ge mig i kast med hans senaste bok, Koka björn.

I Koka björn återvänder Niemi till sina hemtrakter runt Pajala, men året är 1852. Fram över trakten drar väckelsen och bokens ena huvudkaraktär, Prosten, är den som leder det hela. Det är uppenbart att det är den verkliga prästen Lars Levi Laestadius, grundaren av laestadianismen, som fått stå som förlaga till bokens prost, och det gör det hela extra intressant tycker jag. Erkänner villigt att jag är för dåligt påläst om Laestadius för att veta vad i boken som är ren fiktion och vad som hämtat från faktiska händelser i hans liv, men det gör ju bara att jag kan fundera på det samtidigt som jag läser och lyssnar på boken. Ja, jag gjorde både och. Läste de första kapitlen, men så såg jag att det var en författaruppläsning och då gick jag över till lyssnandet. Niemi är värd att höra!

Men, nu är ju detta inte en fiktiv roman om religiös väckelse enbart. Det är också något av en deckare där Prosten och Jussi, den samepojke som han låtit växa upp hos sig, bedriver en slags privat utredningsarbete vid sidan om polisväsendet. Ett tämligen inkompetent polisväsende måste nog sägas. Det hela börjar med att en ung vallpiga hittas död i skogen och inledningsvis tror alla att det är en slagbjörn som dödat henne och det bestäms att björnen skall dödas. Prosten gör dock vissa fynd som tyder på att det inte kan vara en björn som gett sig på flickan. En våldsverkare tycks härja i bygden och med den kommer ondskan närmare och kanske är det inte bara unga kvinnor som svävar i fara utan kanske är hela väckelsen hotad.

Jag både tycker om och tycker inte om Koka björn. Det är en långsam bok, stundtals så långsam att jag tänker att jag ger upp, men ändå händer det hela tiden något litet som driver berättelsen framåt. Det kan vara en ny ledtråd, en församlingsbo som behöver Prostens hjälp, någon inblick i det samiska, länsmannens dumhet, orättvisan och bristen på förståelse för andra tankesätt, den utsatthet Jussi befinner sig i eller en föraning om vad som skall ske härnäst. Det är ständigt något som håller mig kvar och jag tycker också att den växer hela tiden. Jag anar att det här kan vara en sådan där bok som måste landa i en innan man egentligen kan säga vad man tyckte om den. Den är liksom ganska mycket på något sätt. Mustig är ett passande ord. Saker kommer nära, men inte så nära att boken smyger under skinnet. Ja, den är rätt speciell, men läsvärd på sitt sätt. Kärv kärlek skulle man kanske kunna säga.

(Rec.ex från Piratförlaget)

4 kommentarer:

  1. Jag har ju kikat på den denna och nu blev jag rejält nyfiken :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att jag fick dig extra nyfiken! Den är lite speciell den här boken, men trots allt inte så dum.

      Radera