fiskarmännen

Jag brukar ju alltid skriva om böcker så snart jag läst ut dem eller lyssnat klart på dem. Men, nu sitter jag här och det har gått en vecka sedan jag lyssnade klart på boken och tänk så mycket svårare det blir att skriva om den då. Detaljer försvinner liksom, men det stora hela minns jag i alla fall, så här kommer en liten text trots allt. :)

Fiskarmännen  av Chigozie Obioma läses i Radioföljetongens tappning upp av Hans Moseson något jag var lite skeptisk till, men han gör det riktigt bra och jag känner mig så härligt trygg när han läser. Det gillar jag! Boken i sig tilltalar mig också. Vi tas med till Nigeria under 90-talet och till en familj där fadern jobbar borta under veckorna vilket ger sönerna möjlighet att smita iväg på förbjudna uppdrag utan att modern vet om det. De fyra bröderna går till floden, där det är smutsigt och farligt, för att fiska, något de absolut inte får göra. Vid floden möter de en dag en galning vid namn Abulu som förutspår att en av dem skall dödas av någon av sina bröder. Detta blir starten på en nedåtgående spiral som drabbar hela familjen.

Det låter förstås som en tragedi, vilket det på många sätt också är, men tonen är inte tung och destruktiv. Det är snarare någon lättsamt över den, vilket stundtals går emot berättelsen i sig, men också tillför den en dimension som till stor del bidrar till att jag tycker så mycket om boken. Brödernas lojalitet till varandra är bokens centrum och parallellt med den finns vidskepelsen och de gamla trosuppfattningarna som blir en kontrast till det som närmast kan betraktas som en fond till berättelsen som helhet - världshändelser, inrikespolitik och ett modernt Nigerias framväxt. Det är snyggt gjort av författaren att balansera dessa delar utan att det blir för mycket. Men, trots allt är det ändå bröderna jag minns bäst från denna bok. De är så levande, så personliga. Jag tar dem till mig.