barnet

Jag läste Änkan av Fiona Barton och tyckte den var en riktig fullträff. Med rätt höga förväntningar tog jag mig därför an Barnet och faktiskt blev jag inte alls besviken. Även denna bok är en välskriven historia med några oväntade vändningar som ger den den nerv boken behöver. Jag är inte riktigt lika såld som jag var på Änkan, men visst blir Fiona Barton en författare att följa!

Berättelsen startat med att en byggnadsarbetare hittar ett barnskelett vid rivningen av ett hus i London. Det hela blir bara en liten notis i tidningen men för några personen skall denna notis bli en påminnelse som saker de hade hoppats att ingen någonsin skulle få kännedom om. Kate, en journalist av den klassiska skolan som inte vill skriva skvaller om kändisar på nätet, läser också notisen och tänker att här kan nog finnas en historia värd att undersöka och skriva om. Hon släpper inte berättelsen och hennes arbete skall leda henne närmare och närmare sanningen - den som de övriga personerna inte vill skall komma fram.

Jag tycker extra mycket om hur Barton låter oss möta alla tre personerna som berättelsen kretsar kring dels ur deras eget perspektiv men också ur de andras. Det gör att personerna blir lite mer komplexa och lägger den grund som behövs för att man skall förstår deras handlingar, vilket inte alltid är detsamma som att man tycker om det personerna gör. Barton har en mycket god förmåga att släppa fram lite i taget av vad som hänt och för mig som läsare blir det ett spänningsskapande element som gör att jag vill fortsätta att läsa. Det här är inte någon nervkittlande historia där en psykopatisk mördare skall letas upp, utan mer en historia om mänsklig tragik så som den kan se ut mitt i vardagen omkring oss. Att det tilltalar mig mycket tror jag inte någon är förvånad över.