På baksidan av Birgitta Stenbergs bok Eldar och is står det om en lärarinna som förälskar sig i en prästfru, en dotter som gör allt för att undkomma fattigdom och om Birgitta som till slut vill berätta hur allt var. Det låter med andra ord precis som en bok för mig. Lite klasskillnader, chans till torp och supande män (något jag av underliga anledningar alltid gillar att läsa om), och en släkt med hemligheter. Visserligen innehåller bok allt detta och lite till, men jag måste säga att boken är en besvikelse. Det blir för lite djup och därmed faller mitt engagemang i berättelsen och dessa personer.
Handlingen i boken går tidsmässigt snabbt framåt. Det blir hoppigt och inget riktigt flyt. Jag kan ha överseende med böcker som hoppar framåt i rask takt, men jag vill känna sammanhanget, och i berättelser som denna ett visst lugn i berättarstilen. När jag läser Stenbergs bok funderar jag ibland varför vissa avsnitt alls är med och ibland känns det som att avsnitten lämnas ouppklarade, som historier utan poäng. (Vill här än en gång skjuta in hur problematisk jag tycker att den självbiografiska genren är.) Får väl erkänna att jag mot slutet läser i raskare takt än vad jag brukar vilket aldrig är ett gott betyg.
Detta var min första bok av Birgitta Stenberg och den gav inte mersmak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.