amerikauret

Vissa litterära figurer blir som gamla bekanta och Bricken är verkligen en sådan. En kär gammal vän och jag tycker så mycket om Vibeke Olssons litterära figur och att få följa hennes liv under sent 1800-tal i en hel bokserie fungerar verkligen bra. I Amerikauret har Bricken blivit 30 år och hon väntar sitt sjunde barn tillsammans med sin man Natan. Både är de märkta av det slitsamma livet som kolare vid sågverket, men de är ändå vid gott mod och visst finns det kärlek mellan dem. De får dock sin beskärda del av sorger under bokens gång och för att klara sig ekonomiskt har Bricken kostkarlar som betalar för att att få lagad mat hemma hos Bricken och hennes familj. En källa till oro för Bricken är att äldste sonen, Nikanor, uppmärksammats av magistern som vill att Nikanor skall få möjlighet att studerar vidare. Det är helt främmande för Bricken och hon tycker att det närmast är befängt att sonen skall studera när han kan jobba. I Brickens värld är att vara arbetssam det finaste en människa kan vara, men hennes make blir stolt över sonen och skryter för de andra på sågverket. Skall Bricken förlora sin son till studier är en bokens stora frågor. Om jag blir irriterad på hennes inställning? Självklart! Men låt oss nu komma ihåg att även idag finns det en skillnad mellan hur man ser på studier i olika samhällsklasser.

I Amerikauret blir det en del tillbakablickar, men jag tycker inte alls att det stör. Bricken har ändå blivit så pass gammal att hon kan se tillbaka på sitt liv och har en hel del minnen som berör både henne privat och de samhällsförändringar som är på gång runt förra sekelskiftet. Dessutom har Olsson har vävt in tillbakablickarna naturligt i berättelsen så att de blir en del av berättelsen och tillför något. Jag blir lite förvirrad av alla olika yrkestitlar vid sågverket, för även om jag läst alla böcker i serien så går det så pass långt emellan att jag inte minns från första boken vad yrken innebär. En yrkesförteckning längst bak hade jag gärna sett. Fast, det är bara en petitess. Läsningen flyter på bra även utan den listan och faktum är att det bara var ett nöje att åter få besöka Svartvik.