Med en lässvacka mitt i sommaren måste man ta till drastiska metoder. I mitt fall läsa en deckare av Mari Jungstedt. Hon tillhör verkligen inte mina favoritförfattare och jag tycker att hon skriver på ett rätt taffligt språk, men nu bestämde jag mig för att bortse från detta och bara låta handlingen föra mig framåt. Och visst gör den det! Det fjärde offret är del nio i serie om Anders Knutas och hans kollegor på Visbypolisen men jag tycker inte det gör någonting alls att jag missat ett antal delar. Personporträtten och deras vardagsliv är inte så avancerade att jag inte hänger med och själva mordgåtan är ju alltid fristående.
Det börjar med ett värdetransportrån och en påkörd flicka. Berättelsen går vidare till MC-gäng och träningslokaler i Stockholm och det tätnar och reder ut sig mellan villospåren. Förutom Knutas möter vi hans kollega Karin som han börjar få känslor för, men också en lokalreporter och hans fotograf och de lyckas få fram information ur vittnen som polisen missat. Parallellberättelser är mer regel än undantag i svenska deckare känns det som och självklart finns det en sådan i denna deckare också. I den berättelsen, som utspelar sig 1994, får vi följa Terese och hennes trassliga ungdom med missbruk, kriminalitet och starka vänskapsband.
Jag gillade det här och tyckte det flöt på riktigt bra även om den där riktiga berättarglädjen och finessen saknas. Det är ren avkoppling och man får inte ha några höga krav. Det enda man skall vilja är att bli underhållen och visst blev jag det. Läste faktiskt ut boken på två - tre sittningar vilket just nu, när läsningen går så trögt, är ett mycket gott betyg.
Jag gillar Mari Jungstedt. Hennes böcker är snabbläsa och ofta med välkonstruerade deckargåtor. Men jag tycker också att språket är svagt. Stelt på något sätt.
SvaraRadera