Själva deckarhistorien har jag inte så mycket att säga om, den är varken särskilt bra eller särskilt dålig, däremot finner jag Knutas relation med kollegan Karin nästan tröttsamt tafflig. Jag måste faktiskt ta fram skämskudden när de ska få till det sexuellt för första gången. Det är säkert precis så det kan vara i verkligheten, men det blir plågsamt pinsamt när det skildras i text. En annan sak jag finner mer än lovligt tröttsamt är det eviga tjatet om hur tjock polisen Kihlgård från Stockholm är. Han brukar dyka upp och hjälpa Gotlandspolisen med diverse fall och vi vet att han är kraftig och glad i mat, men det blir överdrivet. Det behöver inte påpekas i varje mening som handlar om honom.
Boken är inläst av Katarina Ewerlöf och jag är riktigt trött på hennes uppläsningar faktiskt. Först det eviga gråthulkandet så snart en kvinna förhörs eller är drabbad av brott. Varenda gång snörvlar hon sig igenom kvinnornas berättelser om brottet. Männen framställs i sin tur nästan alltid med en arrogant eller uppgiven röst. Stereotypt är bara förnamnet och dessutom är det väldigt jobbigt att lyssna på något som är så överspelat. När Kihlgård figurerar och allt som oftast äter något har Ewerlöf valt att smacka och göra andra matätarljud. Jag ville skrika av irritation.
Så, om jag skulle sätta betyg, vilket jag ju egentligen aldrig gör, skulle jag ge själva boken en trea, men uppläsningen får en svag tvåa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.