kvinnan på tåget

Kvinna på tåget av Paula Hawkins är en av vårens verkliga snackisar i bokkretsar och även om boken är ny känns det som att alla redan har hunnit läsa den. Den är verkligen både populär och hyllad! Jag, som blivit något av en ljudboksknarkare, valde att lyssna på den och det kan jag verkligen rekommendera. Angela Kovacs gör, som alltid, en skicklig uppläsning!

Handlingen tänker jag är hyfsat känd så jag hoppar över den och går direkt på vad jag tycker om boken. Innan jag började lyssna hade jag hört att den skulle vara en ny Gone Girl, en bok jag började läsa men aldrig läste klart eftersom vi inte alls klickade, så jag hade realistiska förväntningar. På sätt och vis kanske det var tur, för jag tycker att Kvinnan på tåget är bra, men det är just det. Den är bra. Inte något super-wow. Inte som att jag tänker säga att det är den bästa bok jag läst på evigheter. Thriller är det förvisso, men lite av den riktig täta thrillerstämningen tycker jag försvinner när jag långt före slutet kan räkna ut vem som är boven i dramat.

Det jag tycker är bokens styrka är skildringen av huvudpersonen Rachel. Arbetslös, alkoholiserad och inneboende hos en väninna. Hon är uppenbart trasig, men försöker ändå göra det rätta och bidra till rättvisa trots minnesluckor, ihopblandade minnen, enstaka minnesfragment och svårigheten att få någon att lyssna på henne. Alkoholen håller på att göra henne helt hemlös och hon kämpar för att försöka avstå, men kraschar ständigt. Jag blir både arg på henne och trött på henne och mellan varven kan jag känna sympati för henne. Hon är på många sätt en trovärdig karaktär som hamnat i en osannolik situation.

Berättarperspektivet i boken, där jag-formen tillämpas oavsett vem som är berättare för tillfället, gillar jag skarpt. Det känns som ett nytt grepp, vilket jag förmodar att det inte alls är i och för sig, men det känns nytt och fräscht. Samtidigt som det skiftande berättarperspektivet bidrar till att hålla läsaren alert (ja, herregud jag använder verkligen ordet alert på allvar ...) så tror jag också att det är en starkt bidragande orsak till att tempot i berättelsen upplevs som relativt högt. Egentligen är det ju inte det. Stundtals tycker jag rent av att boken står och stampar lite, men då överraskar Hawkins med ett byte av jag-person och jag vaknar till igen. Skickligt!

Kvinnan på tåget lämnar mig med lite blandade känslor. Bra, men samtidigt inte den fullträff jag trott på av andras uttalanden att döma. Kanske är det jag som är svårflörtad, kanske är boken upphaussad. I vilket fall är det en bok som kommer att läsas av många, många svenskar i sommar och kanske ännu fler när pocketversionen kommer och de läsande kommer att få några helt ok lästimmar, vissa kommer till och med att sträckläsa. Det tycker jag är ett bra betyg i sig.