hustrun

Jag har läst Meg Wolitzers Hustrun lite till och från under ett par månader och jag tycker den har fungerat alldeles utmärkt att läsa över så lång tid. Det är en klassisk roman med en historia som är lätt att komma in i och som håller bra från början till slut. Jag har verkligen tyckt om att läsa Wolitzers bok och efter varje läspass tänkt "den här boken är riktigt bra!". Det är en stillsam historia utan plötsliga spänningshöjare eller tempoväxlingar och jag tycker verkligen om den typen av böcker. Det finns något vilsamt och tryggt i att läsa den sortens roman och jag tänker att det nog har blivit lite för mycket av annan litteratur nu ett tag. Kanske skall sommaren få bli en romansommar snarare än en deckarsommar? Det visar sig!

Vad handlar då Hustrun om? I den kortast formen av beskrivning kan man säga att den handlar om ett äktenskap där en stått i rampljuset och en i skuggan. Den i skuggan i Joan Castleman, gift med den framgångsrike författaren Joe. När boken inleds sitter de i planet på väg till Helsingfors för att Joe ska ta emot ett prestigefyllt litteraturpris. Joan bestämmer sig där och då för att nu får det vara nog. Efter Helsingfors skall hon ta ut skilsmässa. Hon träffade Joe som ung student och han var lärare på den skrivarkurs hon tog på college. Det blev attraktion, kärlek, äktenskap, barn, otrohet och för Joan ett liv utan egen karriär. Att finnas där för Joe, som i ärlighetens namn framstår som rätt självupptagen, och finnas vid hans sida i olika litterära sammanhang blev hennes livsuppgift. Men nu, efter fyrtio år och i ett plan på väg till Finland, vill Joan ha ett eget liv.

Det är något med den här typen av äktenskapsskildringar som (nästan) alltid funkar och blir till riktigt bra romaner. Wolitzers Hustrun är inget undantag!

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)