slaktmånad

Förra sommaren lästa jag Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson och sa då att jag troligen inte skulle läsa del två i serien. Men, så kom värmen och med den tycks en vilja hos mig att göra litterära resor till svalare breddgrader infinna sig. Kautokeino i Nordnorge är en plats så god som någon i dessa sammanhang och därför fick Slaktmånad, del två i Petterssons serie, bli bokvalet.

Det har gått några år och Anna Magnusson kombinerar numera åklagarjobbet i Sverige med att vara renägare på deltid och hon har på vissa sätt blivit en del av det samiskt präglade samhället och på andra sätt står hon fortfarande utanför. Anna och hennes familj dras in i en konflikt som handlar om en gruvetablering precis där de har sitt traditionella parnings- och kalvningsområde. När statssekreteraren i det svenska näringsdepartementet hittas mördad ökar spänningen i samhället och vissa vill genast rikta misstankar mot en av Annas släktingar, men det finns ju en del andra spår att undersöka också.

Jag tycker att även den här boken lider lite av ett alltför långsamt tempo, men jag tycker ändå om att lyssna på boken. Pettersson har ett ärende med boken - han vill lyfta fram frågor som rör rätten till marken i Sapmi och miljöfrågor relaterade till ett ökat intresse för att anlägga nya gruvor i området. Arbetstillfällen kontra det traditionella livet. Jag är inte tillräckligt påläst i frågan för att kunna ha en egen åsikt, men det gör mig inget att Pettersson i den skönlitterära formen försöker ge frågorna uppmärksamhet.

Själva mordgåtan i Slaktmånad fångar egentligen aldrig mitt intresse, men människorna, deras levnadsvanor och tankesätt intresserar mig desto mer. Den här gången säger jag inte att en tredje bok i serien inte lockar. Faktum är att jag gärna skulle vilja att det kom en tredje del i serien för den har något tilltalande mitt i sin långsamhet.