stjärnklart

Det är roligt att få böcker av andra för det tvingar en ibland utanför bekvämlighetszonen och det kan man väl säga att Stjärnklart av Lars Wilderäng gjorde. Undergångsskildringar, eller dystopier, är ju inte vad jag tuggar i mig varje dag direkt. Om jag gillade det? Både ja och nej.

Först slutar mobiltelefonerna att fungera, sedan datorerna och bilarna och det stannar inte där. Sakta slutar de mesta vi vant oss vid att ha i vår omgivning att fungera och människor runt om i Sverige börjar långsamt förstå att något är allvarligt fel.

Det är grunden i Wilderängs berättelse som låter oss ta del av samhällets successiva kollaps genom ett antal olika personer, som en prepper, en polis, en militär, en politiker och en systemvetare. Alla hanterar de situationen på olika sätt. Vår prepper har ju förberett sig väl för detta och får äntligen testa allt han förberett sig på i verkligheten. Polisen har psykopatiska drag. Militären är uppriktigt sagt rätt trist och jag är oengagerad i hans del av berättelsen. Systemvetaren får insikt i vad som händer och vilka konsekvenserna kan bli och tar sin pojkvän med sig och flyr Göteborg. Politikern har valt att åka till Stockholm två veckor tidigare än planerat och ångrar bittert att hon lämnade familjen nu när samhället brakar samman.

Det är samhällskritik och spänning i ett och samma paket. Jag köper att människor nog skulle vara mycket motvilliga till att inse att deras trygga värld kollapsar och att många av oss är helt oförberedda på att klara oss några längre tider utan t ex kylskåp. Kanske skulle många också förvänta sig att "samhället" eller "kommunen" skall lösa allt. Men, skulle vi vara så handfallna? Och, vart är "samhället" i Wilderängs bok? Det händer liksom i princip ingenting från myndighetshåll. Jag finner det lite märkligt, men i fiktion är detta naturligtvis fullt gångbart och jag förstår att det ingår i Wilderängs kritik.

Jag tycker boken är intressant stundvis, men ibland blir det lite för mycket militärvurm och den där polisen är ju inte så trevlig ... Det är också något med de olika personerna som gör att jag upplever boken som lite svajig. Som att författaren tycker mer om vissa personer än andra när han skriver om dem. Könsrollerna är också så givna att det blir lite tröttsamt. Men, samtidigt är det högt tempo och riktigt spännande mellan varven så jag blev ju ändå underhållen.

Boken är första delen i en trilogi, men jag har som bekant svårt för trilogier och kommer troligtvis inte att läsa fler delar.