det vi inte visste var lycka

20-åriga Julie sitter i kassan på stormarknaden och har väl inte den gladaste minen, men så är ju livet som kassörska inte direkt drömmen. Hennes chef är elak och minst lilla fel leder till utskällningar och när kassan för dagen inte stämmer vill han ha kompensation i natura. Hemma i den minimala lägenheten finns dock Julies ljusglimt i livet - den treåriga sonen Lulu. Någon pappa har aldrig funnits med i bilden, så Julie har en tillvaro med knappa ekonomiska resurser men massor av kärlek till sin son.

Bland alla stormarknadens kunder dyker det en dag upp en man i 50-årsåldern som är en smula förvirrad över hela situationen med att handla i en matvarubutik då hans fru hittills skött allt sådant. Men, nu måste han sköta inköpen själv då frun inte längre finns i hans liv. Han ser Julie och känner ömhet för henne där hon sitter i kassan och ser ledsen och uppgiven ut. De börjar prata och veckan därpå äter de lunch tillsammans. Julie är skeptisk och avvaktande och tror att mannen, som är av den välbeställda sorten, måste var ute efter något. Vänskap uppstår dock på något underligt sätt och snart bestäms det att Julie och Lulu skall följa med mannen och hans vuxne son till Bretagne på semester. Mannens son är allt annat än nöjd när han får kännedom om sällskapet.

Där har ni inledningen på vad som skulle kunnat ha varit en mycket förutsägbar fransk feelgood som mest bara puttrar på och där alla har lite sorger och bekymmer i bagaget, men där lite vin och havsluft löser allt. Ungefär halvvägs in ställs dock allt på ända och boken tar en mörkare vändning. Det är ju fortfarande feelgood, så helt nattsvart blir det förstås bara ett tag, men det som jag inledningsvis trodde skulle vara en ren bagatell till berättelse, blir något väldigt fint i slutändan och boken blir som en varm yllefilt att krypa in under när man behöver lite tröst i tillvaron. Att Det vi inte visste var lycka av Agnès Ledig kommer att bli en biofilm där publiken både skrattar och gråter är jag alldeles säker på!