den oändliga familjen

In i en möblerad lägenhet på nittonde våningen i ett hyreshus på Östermalm flyttar en amerikansk familj som lämnat Kalifornien bakom sig för ett liv i Sverige. Möblerna är slitna, vädret är kallt och gatorna isiga. Den svenska servicen är obefintlig. Familjen som består av pappa Ray, mamma Mary och barnen Isabel och Bea är en familj i kris och boken väjer inte för temat. Den tar läsaren med in i krisen och låter oss dras in i familjens trasiga tillstånd och det går inte att värja sig.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare och visst har hon levererat ännu en stark läsupplevelse. Vi får ta del av den berättelsen först ur Isabels perspektiv. Som det barn hon är har hon inte helt förstått varför de befinner sig i Sverige. Hon fyller i och lappar ihop efter eget huvud men är oförmögen att trösta sin far och blir mest irriterad på sin syster. Simtränaren försöker närma sig henne, få henne att öppna sig, men Isabel förmår inte att göra det. Hon saknar sitt gamla liv, sitt språk och hela tillvaron egentligen.

I bokens andra del får vi Annas perspektiv. Hon bodde i huset bredvid och innan katastrofen tänkte hon inte något särskilt om familjen egentligen. Men under de decennier som gått sedan det hemska hände har de kommit att spela en stor roll i hennes liv och tankevärld. Det här är den del av boken som jag egentligen kan tycka känns lite ogenomtänkt. Annas egna sorger och minnen flätas samman med den amerikanska familjens men det blir lite lösa trådar och jag kan känna att det blir en smula "jaha, ok?" efter den delen. Kanske hade den gjort sig bättre som en egen roman eller varför inte en novell?

Men, i bokens tredje del, då vi får mamma Marys perspektiv växer berättelsen igen. Här får vi som läsare ta del av hela sammanhanget. Förstå vad som hänt familjen och vad som drivit dem till Sverige. Jag tycker det är ett uppfriskande annorlunda skäl, men samtidigt helt i samklang med romanens karaktärer. Det blir högst trovärdigt och allt annat än oproblematiskt. Det här är inte en bok som handlar om att tycka om eller inte tycka om olika karaktärer. Det är händelseförloppet i sig, det som hänt som är i fokus och jag funderar kring mycket kring det och hur det påverkar alla. Hur det liksom slår sönder alla band och lämnar alla att försöka klara sig själv i spillrorna av det som en gång varit en sammansvetsad familj.

Isabels och Marys delar är bokens storheter och båda ger en viktig inblick i händelseförloppet. Samtidigt är också Naumann sätt att skriva något av huvudnumret, som så ofta. Det är så mycket som sägs bara genom hur karaktärer står, pratar, är tysta och hur de betraktar tillvaron. De subtila delarna av berättelsen ger den dimensioner som man inte så ofta stöter på. Det kräver ett skickligt författarskap och det kräver att författaren litar på läsarens förmåga att ta det till sig. Det ger lite mer tuggmotstånd, men efter allt lättläst och lättsmält var det en ljuvlig upplevelse att ta del av Cilla Naumanns Den oändliga familjen. Jag kan tydligen fortfarande uppskatta en allvarlig roman där jag inte får allt serverat. Tack och lov!