fågel, fisk eller mitt emellan

Ålevangeliet av Patrik Svensson är en klart udda bok. Vem kunde ana att det fanns så mycket att berätta om ål? Först är jag nyfiket intresserad. Ål är ju en sån där fisk (för nu vet vi att det är en fisk, det visste man inte förr) som genom sitt utseende och sina boplatser väcker tankar, funderingar och myter. I Svenssons bok får man insikt i att det ända sedan antik tid till och från bedrivits forskningen om ålen. Ålfrågan är mycket större än vad jag anade innan jag fick tag i den här boken. Insprängt bland ålfakta av olika slag finns också berättelser från författarens barndom och hans ålfiskande med fadern. En man som också var mycket förtjust i att äta ål - något vår författare inte är.

Det blir ändå till sist lite för mycket ål och med ungefär en tredjedel kvar ger jag upp. Kanske skulle boken ha gjort sig bättre om jag läst den själv, för jag är inte särskilt förtjust i rösten på uppläsaren, eller så är det bara så att mitt intresse för ål trots allt är begränsat. Men, en del ny kunskap har jag fått och det är inte dumt det heller.



Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang har jag hört många hyllningsrop om, och visst är det en fin en liten saga (eller snarare fabel), men ändå inte riktigt min kopp te. Vi får möta Knopp, en höna som sitter i sin bur där äggen rullar ner så snart hon har kläckt dem. Hennes högsta önskan är att få ruva ett ägg, men eftersom det är omöjligt blir hon allt mer deprimerad och slutar äta. Det får till följd att hon blir utgallrad, men hon lyckas rymma och blir i sin, långt i från okomplicerade frihet, vän med en gräsand som hjälper henne med det mesta som hon behöver lära sig. En dag hittar hon ett övergivet ägg som hon bestämmer sig för att ruva. När ägget kläcks fångas gräsanden av vesslan men Knopp och kycklingen som hon kallar Lillen hinner undan. Hennes kärlek till Lillen är stor, även när hon inser att han alls inte är någon blivande tupp.

Det är finstämt om längtan efter ett barn, moderskärlek och adoption och budskapet går fram alldeles tydligt även om det nu är förmänskligade djur som det berättas om. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte faller in i hyllningskören, men kanske är det bara så att jag inte kan relatera tillräckligt mycket till ämnet eller så är det själva fabelformen som står emellan. Helt ok, men jag kommer inte att kasta mig över Sun-Mi Hwangs nästa bok - Hunden som vågade drömma.