20 nov. 2012

stallo

Stallo (inbunden)

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Stefan Spjuts Stallo, men jag ska helt ärligt säga att jag inte förväntat mig att finna en trollsaga för vuxna så trovärdig och så spännande.

En naturfotograf fångar en märklig figur på bild i mitten av 80-talet. Hans barnbarn Susso har i mitten av 00-talet en hemsida om mystiska väsen som hon i brist på annat kallar troll och hon och resten av familjen är övertygad om att det är just ett troll som fångades på bilden. När en pojke försvinner misstänker hon att det inte är människor som rövat bort honom och hon kan inte låta bli att inleda egna efterforskningar. Något som visar sig bli ett farligt äventyr som tar henne på en resa genom hela Sverige.

Parallellt följer vi ett antal människor som bor på en ensligt belägen gård. Där försiggår en hel del skumma saker och i uthusen bor märkliga varelser. Ju mer jag som läser får veta, desto otryggare känns stämningen på gården. Överallt springer små djur omkring, men det är uppenbart inte helt vanliga djur. Spjut har ett skickligt sätt att ge läsaren en liten bit i taget så spänningen finns kvar långt in i boken.

Titeln Stallo syftar på en slags trollväsen från den samiska folktron, men i boken befinner de sig närmare människorna än vad de gamla myterna säger och uppenbart är att de har behov av människobarn med jämna mellanrum. Jag tycker det är mycket intressant att på det här sättet få lära mig lite om samisk folktro och boken passar oväntat bra ihop med min distanskurs där vi läser en del om den här typen av skrämmande figurer.

På det stora hela tycker jag det här är en klart läsvärd bok som sticker ut från mängden. Möjligen är personerna lite platta, men det gör inte så mycket för fokus i berättelsen ligger inte där utan snarare i att flytta våra gränser för vad som är verklighet. I inbunden version är den här boken över 580 sidor och den håller nästan hela vägen. Det är en liten svacka i mitten, och jag tycker hemskt illa om att Sven Jerring och John Bauer dyker upp för det känns som oväsentliga sidospår, särskilt Sven Jerring. Boken är klart starkast de första 300 sidorna där också det norrländska framträder på ett sätt som ger berättelsen en extra dimension.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar