Novellsamlingen utspelar sig till största delen i Uganda, ett land som försöker återhämta sig efter Idi Amin diktatur. Vi möter här en familj med tre systrar som alla hanterar livet på olika sätt. Patti skriver dagbok om livet på internatskolan som präglas av en besatthet kring mat eftersom de alltid får för lite mat på skolan. Hon är dessutom den mest religiösa av de tre systrarna. Rosa försöker förföra sin litteraturlärare med hjälpa av magi och en säkerhetsnål. Jag kan inte låta bli att le lite åt scenen i klassrummet. Lillasyster Christine är en typisk lillasyster som är lite mer rebellisk än sina storasystrar och vi får följa henne genom flera noveller - från första kyssen till flytten till USA och flytten tillbaka till Uganda. Det märkliga i att känna sig främmande både i utlandet och i hemlandet.
Jag tycker Bainganas novellsamling är full av liv och personerna blir därmed också levande. De känner och tänker, längtar och hungrar. De lever med följderna av en far som dricker och i ett land som läks. Så klart finns här kärlek och sexualitet, och tyvärr även dessa baksida. AIDS. Den text som berör mig mest är den som också skiljer sig mest språkligt från de andra. Ett brev. Öppet, ärligt och sorgligt, där AIDS är ett faktum, smittan och döden. Efter den novellen var jag faktiskt tvungen att ta en liten paus i sträckläsandet. Stanna upp, andas och tillåta mig själv att bli berörd.
Tropiska fiskar är en fin novellsamling som jag hoppas att många kommer att läsa.
(Rec.ex från Bokförlaget Tranan)
Visst är det en mycket fin samling! Aidstexten är fantastisk.
SvaraRaderaAidstexten är en text att återvända till. Inte ofta jag känner så.
Radera