vi är inte sådana som i slutet får varandra

Cassiopeja Svensson har flyttar från en liten stad till Stockholm för att plugga juridik. Hon är dock inte någon typisk juridikstudent och skillnaden mellan henne och de andra illustreras genom att hennes vänner från universitetet har ljusa våningar på Östermalm som betalats av pappa och äktenskap med prinsessbakelseklänningar att planera. Cassiopeja har en andrahandslägenhet.

Cassiopeja är mitt emellan ungdom och vuxen. 20 år och fortfarande lite osäker på vad hon vill med livet. Men så började ju också hennes liv lite osäkert. Hon är nämligen resultatet av en kärleksnatt som hennes mamma hade i Paris och vem pappan är vet inte Cassiopeja. Allt som finns är ett foto. I sin osäkerhet skriver hon brev till Christer Fuglesang. Han har ju ändå strävat och lyckats bli astronaut och borde vara en god förebild.

Så dyker Casper upp i Cassiopejas liv. Hon tror att hon skall träffa en pianofarbror men det visar sig vara en ung och attraktiv man. Hon blir kär, men i hans liv finns redan Nathalie. Det blir ångest, kärlek, ångest, lycka, förtvivlan, krossat glas. Kärlek är inte lätt och Cassiopeja vill verkligen inte bli någon klyscha, men inte heller något tidsfördriv.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är på det stora hela en stark debut. Det märks i sättet att skildrar individer och i romanens språk att hon är i samma ålder. De slitningar som finns inom en människa och de stora känslorna man har  i den åldern är svårt att skildra så intensivt när man lämnat det bakom sig, tror jag. Samtidigt är det också det som ibland får mig att bläddra och läsa lite snabbare. Turerna med Casper blir lite väl långdragna, men så var det ju och jag kan därför köpa det. Sandberg fångar en tid i en människas liv på ett högst trovärdigt sätt och för det är boken värd allt beröm.

(Rec.ex från Gilla Böcker)