asfaltsänglar

Vissa böcker är riktigt bra, men av någon anledning tar det alldeles för lång tid innan jag läser klart dem. Johanna Holmströms bok Asfaltsänglar började jag på i maj, men det är en alldeles för hektiskt period för den typen av bok så jag sparade läsning till juni. Började om, slutade läsa för något mer lättillgängligt. Fortsatte än en gång och gjorde samma sak igen. Men nu så, nu har jag läst hela och jag ångrar verkligen att jag delade upp läsningen så mycket. Boken hade nog vunnit på att läsas mer koncentrerat för egentligen är det här precis mitt fält. Unga kvinnor med invandrarbakgrund som på olika sätt förhåller sig till sin kulturella bakgrund och det samhälle de nu lever i. Alltid intressant! Holmström har dessutom ett bra upplägg där bokens två systrar får komma till tals i olika kapitel.

Samira, den äldsta systern, vill verkligen inte gifta sig. Hon vill inte ställa upp den typ av sträng, konservativ islam som hennes finska, konverterade mamma förespråkar. Pappan, med ursprung i Nordafrika, har en mer avslappnad inställning till islam och det är en ständig nagel i ögat på mamman. Samira klarar inte längre av att bo hemma och ser med hjälp av kvinnojouren till att få en egen lägenhet och fortsätter sina universitetsstudier. Den andra rädslan finns dock kvar. Hon vill inte bli en asfaltsängel. Inte en av de flickor som "fallit från balkonger". Ytterligare en faktor som komplicerar livet är  kärleken till Piter, killen med rakat huvud. När Samira flyttar blir hennes lillasyster Leila kvar hemma och tvingas värja sig från mammans ständiga försök att få henne att bära hijab. Leila vill hellre dra upp sin huva och försvinna in i en trygg kokong eller möjligen flyga fram genom staden med sina parkourvänner. Bästa vännen Linda vet hon aldrig vart hon har, men det är en realistisk skildring av en tonårsvänskap med tveksamma lojaliteter.

Det kunde vara en allvarlig bok rakt igenom, men jag kommer faktiskt på mig själv med att le under läsningen. Skildringen av mamman som på konvertitens typiska sätt skall vara så överdrivet rättrogen är komisk samtidigt som den är en aning tragisk. Hennes konvertitkompisar är också en källa till leenden. Samtidigt så är det ju en allvarlig bok om ett ständigt aktuellt ämne om kulturkrockar som hindrar människor från att leva det liv de själva vill leva. Enligt mig är detta alltid olyckligt och vi måste alla försöka hitta vägar som möjliggör för människor att leva sina liv som fria individer. Att boken utspelar sig i Helsingfors tänker jag knappt på förutom när det smyger in finska uttryck och det hänvisas till att t ex modern är finsk. Problematiken är den samma i Sverige och berättelsen skulle lika gärna ha kunnat utspela sig här eller någon annanstans i västvärlden.

(Rec.ex från Norstedts)