Det har gått ett par dagar sedan jag läste ut tredje delen i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och när du läser detta har det gått några veckor. Del tre heter Döden för det är ju det oundvikliga slutet för många av de vi träffat i böckerna. Under 80-talet var beskedet om hiv/aids en dödsdom eftersom bromsmedicinerna ännu inte kommit och jag lider med Rasmus när han ligger i fosterställning på toalettgolvet med beskedet i handen. Benjamin står vid hans sida, ända till slutet. Det är en kärlekssaga som berör. Det är dock inte bara Rasmus som dör. De homosexuella männen lever med sina begravningskläder nära till hands. Så är det i boken, så var det i verkligheten. Tredje delen är en starkt avslutning på en trilogi som med alla sannolikhet kommer att räknas till de svenska klassikerna. Det är omöjligt att inte bli berörd, upprörd, ledsen. Det är den utan tvekan bästa boken i hela serien. Den binder ihop allt, avslutar allt, men lämnar samtidigt läsaren med frågor och kanske också en viss skam över hur vi i Sverige som kollektiv betedde oss.
Jag är född 1978 och minns från min barndom att aids var något riktigt otäckt och skrämmande, men som liten var det mer det här med blod och att man kunde bli smittad om man kom i kontakt med någons blod som oroade mig. Det talades inte så mycket om de homosexuella där jag bodde. Så klart inte. Det har vi ju lärt oss genom Gardells böcker. Homosexualitet var inget att prata om, inget att skylta med, och så tycks fortfarande vissa i vårt samhälle anse att det bör vara. Det är så oändligt tragiskt. När jag skriver detta är det Pridevecka i Stockholm och tänk så otänkbart hela detta evenemang hade varit för trettio år sedan. Vi har trots allt kommit en bit. Tack och lov!
Gardells trilogi har avskalat och med stor känsla skildrat en mörk tid i svensk nutidshistoria och det går inte att nog poängtera hur viktigt det är för Sverige som land att våga göra upp med de delar i vårt förflutna som varit dåligt, som utsatt människor för onödigt lidande. Jag tror och hoppas att det skall komma fler som vill skildra denna period för det finns garanterat fler vinklingar och fler livsöden, fiktiva eller verkliga, värda att följa i litterär form. Jag tror att det kommer böcker som är bättre än Gardells rent litterärt, men det spelar ingen roll. Gardell var först, Gardell var den som fick oss att minnas och öppna våra ögon. Gardell var den som fick oss att gråta och älska. Tack, Jonas Gardell!
(Rec.ex från Norstedts)
Jag tror att han skrivit precis den bok som behövdes för att verkligen nå ut, visst kunde han skrivit en smalare text. Den sortens författare är han ju också, men om man vill sprida ett budskap brett så är en allåldersbok med ett språk som många känner sig bekväma i absolut nödvändigt. Bra gjort! All heder åt hans projekt!
SvaraRaderaVerkligen all heder åt projektet och han har mycket fått välförtjänt uppmärksamhet. Jag har tyckt om att läsa hans böcker och blivit starkt berörd. Tror som du säger att hans form och språk är välvalt för syftet och att han lyckats är bara positivt.
Radera