det finns råttor överallt utom på antarktis

Sara Beischer är tillbaka och än en gång är jag imponerad av hennes författarskap. Debutboken Jag ska egentligen inte jobba här om ett vårdbiträde med skådespelardrömmar var träffsäker och satte fingret på sådant som många författare har svårt att skildra med små medel - hur vi påverkas av vårt arbete. I Beischers andra bok får vi istället för unga vuxna möta ett gäng tretton-fjortonåringar, men träffsäkerhet är lika skarp. Det här är modern arbetarlitteratur på sitt allra mest tillgängliga, underhållande och allvarsamma sätt. Beischer är ett författarskap att följa!

Det finns råttor överallt utom på Antarktis börjar med att Clara är på besök i sin hemstad. Tillbaka till sitt hyreshusområde, sin arbetarmamma med Jotexblommiga gardiner och folköl, men själv har Clara blivit medelklass och besöket är inte helt enkelt. När Clara och hennes man står på perrongen för att åka hem ser Clara en gammal klasskamrat, Christian Breken, och hon kan inte längre undkomma. Minnena från 1996 och årskurs sju strömmar över henne och i dessa minnen utspelar sig resten av boken.

Den trettonåriga Clara passar inte riktigt in. Hennes kompisar är antingen lite finare eller så har de det riktigt svårt hemma. Clara känner sig obekväm överallt och drömmer om att någon gång kunna äga en Marwintröja från JC. Men hon ska inte klaga, hennes mamma som jobbar alla veckans dagar, säger att de är privilegierade trots att fika på Pingstkyrkan, billigaste bindorna och jackor från GeKås är allt de har råd med. Clara gör det man förväntas göra, som att gå på högstadiedisco och skratta hysteriskt med de andra tjejerna, men på kvällarna pluggar hon intensivt. Vill inte hamna efter i något ämne, vill få bra betyg, trots att mamma Berit tycker att hon kan nöja sig med ett G i idrott. Så börjar Christian Breken i klassen och han har en helt annan frigörelseprocess. Han skolkar mycket, kommer och går som han behagar. Utsätter ständigt sig själv och andra för fara. Är helt gränslös och Clara blir en del av hans värld om än inte helt och fullt.

Det här är en bok som kommer mig nära. Jag kan känna igen mig själv ibland, och mina kompisar ibland. Kan känna igen den obekväma känslan. Längtan bort. Svårigheten att tro på sig själv, att värja sig från inrutade föreställningar. Att våga välja sin egen väg som när Clara vill välja natur på gymnasiet och hennes mamma säger "Jag vill bara inte att du ska bli besviken. Det är så hemskt svårt att bli nånting". Att våga välja det okända och välja bort det trygga och kända. Arbetarklass handlar inte alltid om vilken adress man har och vilken inkomst, det är i mångt och mycket en mentalt inställning, ett socialt arv. Det går faktiskt lite ont att läsa Beischers bok, men så får det vara för det här är riktigt läsvärt och jag längtar redan efter Beischers tredje bok!

(Rec.ex från Ordfront förlag)