augustiresan

Fyra kvinnor runt fyrtio bestämmer sig för att cykelsemestra på Österlen under några dagar sent i augusti. De har känt varandra hela sitt vuxna liv och det har inte undgått någon att Jenny mår dåligt. Cykelsemestern är deras sätt att finnas där för henne. Nu skall hon få komma bort och läka efter sin ex-sambos otrohet. Det ingen av dem riktigt har räknat med är att resan skall få dem alla att prövas, att de skall uppstå spänningar, att året som gått har gjort saker med dem som på olika sätt gör att de alla har svagheter de inte vill blotta.

Jenny är Augustiresans huvudperson och vi följer henne både under dagarna på Österlen, där hon inte vill öppna sig för sina vänner, och under de månader hon varit nytillsatt mellanchef på företaget där hon jobbat under flera år. Det är faktiskt den del av berättelsen som fångar mig mest. Visserligen är det lite förutsägbart med en kvinnlig chef som inte riktigt kan hantera sin makt och att hon motarbetas från många håll, men det är här som berättelsen i alla fall bjuder på flest nyanser. Jag brottas lite med Jenny som person och tycker egentligen inte om henne. Hon blir en arbetsnarkoman och stöter bort alla. Något hon sedan fortsätter med under dagarna på Österlen. Å andra sidan har hon det inte så lätt och på sätt och vis är hon nog mobbad av de som tidigare var hennes kollegor och vänner. Det är faktiskt lite skönt med en huvudperson som irriterar mig! Det är inte så ofta det händer och utan Jenny hade det här blivit en betydligt mer intetsägande bok.

Jennys väninnor är mest med som en slags oroliga statister och deras liv, det lilla vi som läsare får veta om dem, intresserar mig inte nämnvärt, men visst är det trots allt vettiga livsavgörande händelser som även de råkat ut för under året. Här hade det funnits viss risk för överdrifter, men jag tycker Anna Fredriksson lyckas undvika de värsta fallgroparna.

(Rec.ex från Bokförlaget Forum)