Det är vilsamt att lyssna på en vacker text. Om den dessutom
har en skicklig uppläsare, i detta fall Krister Henriksson, blir det ännu mer
njutbart. När jag lyssnar på Afrikanen:porträtt av en far av Jean-Marie Gustave Le Clézio känns det som att jag
vilar. Jag följer med i den mjuka, liksom böljande texten och möter såväl Le
Clézio själv som hans far och en del av en kontinent.
Jag lyssnar medan jag
pendlar till jobbet i grannkommunen. Hör hur Le Clézio som barn attackerar
termitstackar och hur han upplever det första mötet med sin far. En far som
valt Afrika. Tillbringar sitt liv där. Hjälper människor över landytor så stora
att de motsvarar hela länder. En far som han träffar för första gången när han
är åtta år.
Det är en berättelse befriad från uppgörelse och fadershat.
Det är ett porträtt, precis som tillägget i den svenska titeln säger. Inte
sentimentalt, inte hatiskt. Mer konstaterande. Le Clézio som präglas av sina
barndomsår i Afrika, fadern som blir mer afrikan än fransman. Inte för att han är
fransman från början, han var mauritier, men det är till Frankrike han flyttar
när läkartiden är över. Ett liv. Som det kan vara och te sig. En kort roman,
men ett stort innehåll. Jag har läst en nobelpristagare och det är jag glad
för.
låter mkt lovande! och utan sentimentalitet, hallelujah!
SvaraRaderauppskattar speciellt korta romaner med stort innehåll, som du säger, à la Camus Främlingen
Kortromaner är underskattade! Främlingen är en favorit för mig också, liksom Vid Grand Central Station där satt jag och grät.
Radera