Matthew, som är nitton år, sitter på en psykiatrisk klinik i Bristol. Han har en sjukdom som, med hans egna ord, är som en orm. Han är nog inte den förste i släkten som drabbas, men här är han nu. Schizofren. Högst medveten om det också och smått ovillig att botas eftersom det skulle betyda att han helt skulle tappa kontakten med sin döde storebror, Simon. Simon, med sitt månansikte och stora leende, som dog när Matthew bara var nio år. Även om omständigheterna kring Simons död är oklara för Matthew lider han av dåligt samvete ända sedan dagen då Simon dog. Han försöker bringa någon slags klarhet i vad som hände med Simon den där dagen genom att knacka ner sina minnen på en gammal skrivmaskin som han fått av sin mormor.
Det här är en väldigt rolig bok - ämnet till trots! Den har en humor som tilltalar mig och Matthew driver både med sig själv och personalen på psykiatrin och jag kan nästan se dem framför mig med alla sin välvilja och professionalitet. Han har på något sätt full koll, trots alls. Vet när han beter sig underligt, vet när andra beter sig underligt. Han skildrar sin familj, uppväxten, sin flytt hemifrån och den stökiga lägenheten på ett sätt som verkligen fångar mig utan att jag kan sätta fingret på varför (det är tack och lov inte på grund av igenkänningsfaktorn!). Samtidigt finns ju det där stråket av allvar som jag nästan alltid vill ha. Matthew mår inte bra, han tar inte sin medicin, han lider av sitt dåliga samvete och sin saknad. Jag blir väldigt förtjust i boken och i sättet den är berättad, även om slutet blir något av en tillrättalagd besvikelse. Kanske är mitt sinne för svart för sådana slut. :)
(Rec.ex från Etta)
Jag är grymt sugen på den här boken. Jag gillar när författare tar sig an svåra ämnen med en god portion humor och ironi.
SvaraRaderaHåller helt med dig. I den här boken är det dessutom extra skickligt gjort så jag tror säkert att du också kommer att gilla den.
Radera