minkriket

Minkriket av Karin Erlandsson - vilken grymt positiv överraskning! Jag köpte den lite på chans i Finlands hörna på Bokmässan eftersom jag upptäckt att jag är lite förtjust i finlandssvensk litteratur. Framsidan är i sig mycket annorlunda och lockande (och väldigt passande skall det visa sig!) och jag har då aldrig tidigare läst en roman om minkfarmare - klart man slår till och köper boken då!

Den som nu förväntar sig att detta är en bok som tar ställning för eller mot pälsindustrin får söka sig till annan litteratur. Detta är först och främst en roman om Lars-Mikael, en österbottnisk minkfarmare som lever och andas sitt arbete, och om hans fru och hans dotter. Det är en bok om minkfarmarens vardag. Om Lars-Mikael som växer upp med minkarna och tar över gården när fadern dör och modern blir dement. Han lever verkligen med sina minkar. Livet som minkfarmare är ett evigt kretslopp av säsongsrelaterad arbetsuppgifter och få lediga dagar. När han träffar den kvinna som skall bli hans fru, Kristina, tar han tidigt med henne till minkarna. Hon får aldrig samma känsla för djuren, men lever gott på de pengar som skinnen drar in under de goda åren. En dotter får de tillsammans, Tanja, men ett missfall ett par år senare förändrar allt. Det blir en annan stämning i hemmet och medan Lars-Mikael är nöjd och tillfreds med ett barn och tusentals minkar äter sorgen sig in i frun. Mitt i all vardag finns också det yttre hotet från djurrättsaktivisterna, Rävflickorna.

Det här en alldeles strålande debut och jag hoppas att Karin Erlandssons bok får många läsare både i Finland och Sverige. Det är både en skildring av minkfarmarens vardag under några decennier och en relationsroman med djup och hjärta. En mycket lyckad kombination, Det är stillsamt, ibland sorgligt, och på det stor hela väldigt, väldigt läsvärt. Köp den, låna den, läs den.